Efter att fått backning på en Facebook-tråd angående min blogg känner jag mig tvungen att skriva en förklaring. (Du trodde inte jag skulle blogga om det, va?) Som ni kanske märkt är det här ingen blogg som pekar ut personer. Åtminstone inte med namn. Om jag saknar någon skriver jag det. Men sällan väljer jag inlägg som säger (även om det är sant):
Jag saknar dig, Sven. Dina ord om kärlek och dina Ronaldinho-konster.
Och Calle. Din magi och din dialekt som inte bär ett endaste spår av åren i Tyskland.
För att inte tala om Moa. Din uppmuntran var (och är!) mitt bästa stöd.
Och Kristina. Promenaderna var det viktigaste på dagen. Saknar dig och dem!
Snarare väljer jag att använda metaforer, eufemismer, omskrivningar, omskrivningar, omskrivningar och många, många extrarader mellan raderna. Och när jag skriver att jag saknar dig är det inte bara dig, personen, individen jag saknar utan också kollektivet, rummet, platsen och så otroligt mycket annat som knappt kan nämnas men ändå enklast sammanfattas i ett du.
Så ja... du finns med i inlägget. Du finns med i orden. Du finns i mig.
Du finns.
Jag saknar dig, Sven. Dina ord om kärlek och dina Ronaldinho-konster.
Och Calle. Din magi och din dialekt som inte bär ett endaste spår av åren i Tyskland.
För att inte tala om Moa. Din uppmuntran var (och är!) mitt bästa stöd.
Och Kristina. Promenaderna var det viktigaste på dagen. Saknar dig och dem!
Snarare väljer jag att använda metaforer, eufemismer, omskrivningar, omskrivningar, omskrivningar och många, många extrarader mellan raderna. Och när jag skriver att jag saknar dig är det inte bara dig, personen, individen jag saknar utan också kollektivet, rummet, platsen och så otroligt mycket annat som knappt kan nämnas men ändå enklast sammanfattas i ett du.
Så ja... du finns med i inlägget. Du finns med i orden. Du finns i mig.
Du finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar