Om någon hade sagt det till mig då, 1996 när jag senast hämtade henne på lägrets avslutningsdag, hade jag inte trott på det; att jag skulle få tillbringa ett helt år där. Bo i ett av husen och få många nya vänner.
Tio sommarveckor mot ett år. Jag känner mig inte lika sur längre för att ha valt fel instrument.
Förra sommaren längtade jag efter att få spela i en klubb. Det spelade inte så stor roll vilken sport, bara jag fick gemenskap och träningsvänner.
Hösten kom och plötsligt fann jag mig på innebandyplan varje torsdagkväll. Utan att ha ansträngt mig hade jag fått både vänner att träna med och förvisso inte en vanlig idrottsklubb men väl KRIK.
Tack alla som finns med i detta inlägg! Ni är fina och har en speciell plats i mitt hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar