29 maj 2009

Slutet närmar sig

Jag har svårt att hitta orden så här i slutet på terminen. Lånar någon annans (vet faktiskt inte vem som sagt det) tills vidare.

Skört glas går sönder - precis som så många minnen. Men de här dagarna är diamanter och kommer att lysa för alltid.

21 maj 2009

Balkongliv

De har varit små. De har varit obesökta. De har delats med två och tjugotre. Men för två år sedan fick jag äntligen min helt egna balkong! Med utsikt över Sundet när vädret tillåter. Eller när nyårsnatten är stjärnklar och fyrverkerierna visar vägen.

Första sommaren var det tomt där ute. De få soliga dagarna jag tillbringade hemma var det ett ständigt släpande. Köksstolar ut. Köksstolar in. Jag kände mig inte ett dugg konstig eftersom de flesta av mina grannar inte heller hade något på sina balkonger.

Året därpå fixade jag dit både bänk och blommor. Sommaren bjöd på långa sköna stunder i solen. Nu kände jag mig lite mer konstig. Det var nästan ingen annan i kvarteret som satt på balkongen.

Den här säsongens nytillskott är en soffa. Med ordentligt ryggstöd så jag slipper få ont i kroppen när jag sitter ute och läser. Min sommarplan är att byta det gamla insynsskyddet. Eftersom jag är en av de få som har ett sådant får jag väl stå ut med att vara konstig.

Jag önskar jag kunde säga att vi ses på balkongen i sommar men du är inte där och även om du hade bott granne med mig hade du ändå inte varit där. På balkongen och njutit av livet.

14 maj 2009

Spår i sanden

Havet sköljer över dina fötter
Sanden blir blöt och du sjunker ner
djupare
Dina steg dröjer sig kvar
Du vill hålla fast ögonblicket
Nuet
Det som var nu

Med en suck lösgör du fötterna ur leran
börjar långsamt gå bort mot bryggan
När du vänder dig om
har havet utplånat dina spår
Dina avtryck har försvunnit
Din närvaro är bortsopad
Allt som finns är nu

12 maj 2009

Illustratör sökes!

Veckans uppgift var att skriva en saga. Det jag behöver nu är någon som vill illustrera den. Är det du? :)

TYRA TAXICHAUFFÖR

Det var en gång som sig bör
en ovanligt trevlig taxichaufför
Tyra körde sin bil
i bussarnas fil
och sjöng glatt "det är jag som kör!"

Varje dag tog hon svängen vid parken
med sladd, bara två hjul i marken
Hennes bil var en borg
på gator och torg
Men när vintern kom tog hon sparken

Borgmästare Björkdahl trivdes med sitt liv
Folket i staden hittade inte på kiv
Aldrig det hände
vänner man kände
något som krävde privatdetektiv

En helt tillfällig torsdag då solen den lyste
Tyra såg folket på torget som myste
på bänkar i sol
En doft av viol
Åh! Av pollen i luften hon nyste

Barnen i staden gick till skolan på rad
Nora var ledsen men Evert var glad
Nils gick först
Elsas väska var störst
De vinkade till Tyra med blåa små blad

I det röda palatset kallat stadshus
planerade borgmästare Björkdahl ett bus
Han snickrade på
smög sedan fram på tå
till Trädgårdsgatans enda trafikljus

Plötsligt en låda på gatan så att
Tyra inte hann svänga på sin ratt
när hon körde förbi
Någon låg ju däri!
Borgmästare Björkdahl blev alldeles platt

Barnen ropade, polis Päronkvist skrek
Tyra satt stilla i bilen, helt blek
Det här var inte alls bra
Manglade vänner vill ingen ha
Solen försvann och modet Tyra svek

Men alla i staden kom och drog ut
så borgmästare Björkdahl blev vanlig till slut
De skakade och knäckte
på benen han sträckte
och Tyra kunde andas och pusta ut

Solen lyser på nytt i vår stad
Barnen leker och Tyra är glad
Borgmästare Björkdahl står
Polis Päronkvist går
på gatan i en präktig parad

06 maj 2009

Svar på bön

Hör Gud mig när jag ber? Jag vill tro det. Men ibland är det svårt att lita på det. Länge har jag bett för min framtid. Att jag ska komma på vad jag vill bli och vilken del av arbetsmarknaden som är rätt för mig. Många har försöken varit. Mot ångesten. Mot andras åsikter. Mot mina argument.

Bönesvar är inte alltid eldskrift på väggen. Även om vi många gånger önskar att det var så enkelt. Gud talar oftare genom andra människor och våra tankar. Sakta men säkert försöker han få oss att förstå vad som är viktigt för oss i livet. Genom våra egenskaper och vad som driver oss.

Jag sökte hit (för ett år sedan) för att göra plats för skrivandet i mitt liv. För att ge min dröm en chans. Jag kom inte hit för att få vänner för livet. Inte för att springa långa rundor i skogen. Inte för att slippa laga mat i ett år, dela hus med fem andra eller för att spela innebandy varje torsdag. Inte för att ha spindlar i duschen heller.

Men nu står jag här i slutet av läsåret och drömmen har fått en ärlig chans. Skrivandet har fått större plats. Kräver faktiskt att få finnas kvar. Samtidigt har jag fått allt det andra också. Gud ger mig bönesvar som är ännu bättre än det jag bett om för att citera Tim Guénard. Ett svar på en bön jag inte ens hunnit be.