Jag, du och han

Jag gjorde det med glädje när jag var yngre. Gick in i det med liv och lust. Skapade vänskapsband mellan bänkarna i klassrummet. Dansade frivilligt utan blygsel. Ohämmat.

När jag blev äldre gjorde jag bara det under tvång. Pålagt utifrån. Ingen frågade om jag ville vara med. Men det fanns ingen annan utväg. Nicka, le och håll med. Blunda och hoppa. Ut i intet.

Nu ska jag göra det på beställning. Med dig. Med andra. Som inte bjuder till. Vägrar hjälpa mig när jag försöker. Sedan måste jag svara om jag tycker det är roligt. Stå framför kameran och prestera.

Men jag säger nej. Bestämt nej. Skräddaren säger nej.

Och jag tänker på min lillebror. Som inte riktigt finns. För killen på Facebook med dimmig blick är inte pojken som är världsbäst på att kramas. Han som torkar mina frustrationstårar, som peppar mig och får mig att undra vem av oss som egentligen är äldst. Han som en vanlig kväll hos föräldrarna frågar om vi inte ska ligga i hans säng och kolla på film tills vi somnar.

För han vet. Att det dämpar. Det som vi inte vill prata om. Men som alltid är närvarande (i vår syskonrelation). På samma sätt som dina känslors frånvaro i min tillvaro.

Vad du inte vet är att ni är lika. Så otroligt lika. Och jag är rädd. Att hans baksidor ska vara dina. Hans vanor dina. Hans annorlunda tänk ditt.

Och jag undrar.
Om du finns.

Tankens kraft

Idag är en bra dag. Solen lyser och fåglarna kvittrar. Det är ägg till frukost och det är den bästa dagen på hela veckan!

Inte det? Jag som trodde det räckte att tänka att det är en bra dag för att få det att hända. Krävs det inte bara några enkla ord för att dagen ska bli ljusare än den annars skulle varit?

Det sägs att om man tänker att man är smart blir man också smartare. Borde det då inte rimligtvis vara så - att om man tänker att man har en bra dag, då har man det också? Inga fler dåliga dagar. Vad skönt! Inga fler dåliga hår-dagar heller för den delen. Fast det kanske är svårt att undvika.

Positivt tänkande och mental träning handlar mycket om att visualisera och kunna se situationer framför sig. Det man är rädd för eller vill uppnå. Att man håller föredrag inför hundra personer. Vinner OS-guld. Säger upp sig från jobbet man egentligen inte gillar. Sedan är det bara att göra det. Hur enkelt som helst. Tro på det - så klarar du av allt i hela världen!

Men alla vinner inte OS. Alla vågar inte ge upp sin fasta anställning för total ovisshet. Ändå fortsätter vi öva oss i affirmationer och tro på att vi kan flytta berg. Kanske måste vi sikta mot rymden för att nå trädtopparna. Till att börja med i alla fall.

Så med tankens kraft kan jag alltså göra det här till en bra text. Lyckades jag?

När orden försvinner.

I två månader har jag skrivit ord. Nya ord, nya meningar. Skrivit om meningarna, valt andra ord. Ändrat, flyttat om, tagit bort och lagt till. Orden var mitt allt. Då.

Nu. Efter att jag skickat in min ansökan för en vecka sedan har jag varit tom. Orden finns inte där längre. Jag sätter mig ner för att skriva. Både det jag måste och det jag vill. Men det kommer ingenting. Orden har tystnat. Det finns inget kvar.