Ett år

ett år har gått sen sist
jag är kvar men du är inte längre här
jag ska också gå vidare
alldeles strax
men först en stund av eftertanke
påminnas om allt du gett mig
det som varit kanon och det som varit kalkon
i efterhand blir den första listan ofta längre än den senare
kanske inte hela sanningen men så mycket roligare
enklare att tro
att den ljusnande framtid är vår

Prenumerera på mina inlägg

Följ min blogg med bloglovin

Poäng på julbordet

Julen innebär mycket mat och familjeträffar. Hur gärna man än vill kan man inte undvika dem. Så då sitter man där igen och undrar hur det ska gå. Blir vi fler kring bordet och blir det någon ny maträtt?

I år fick familjens julbord tillökning av Viktväktarna. Det är jättefint när människor hittar rätt viktminskningsmetod och vem är jag att klaga på dem som verkligen försöker? Men jag vill inte veta hur många points det är i julbordet! Kan man inte få äta i lugn och ro? Julfriden försvann fortare än den kunde kommit.

Jag minns så väl den späda tonåringen som kämpade med en liten bit knäckebröd och hotade med hungerstrejk om någon tvingade henne att äta. Nu ser jag en något överviktig karriärskvinna på 30+ som undrar hur många points till hon får äta idag. Samma person, samma viktfixering. Då liksom nu försöker jag att tiga ihjäl hennes besatthet av vikt. Vill inte förvärra hennes tankar och vill absolut inte ge henne någon anledning att fortsätta fokusera på vikten, varken hennes eller matens.

Får man inte banta och vara vän med mig då? Jo, gå ner i vikt så mycket ni vill - före, under och efter julen - men prata bara inte kalorier, points eller gram med mig! Jag har ett tillräckligt komplicerat förhållande till mat ändå.

Juldikt

Fick skriva julrim och dikter på sista lektionen innan lovet. Rimmen sparar jag till julafton men några andra smakprov får ni här.

Jag vaknar i natten
ser stjärnan stråla klar
Men undrar som alltid
var friden tagit vägen har
I decembermörkret finns
både ångest och ljus
Min själ oroas och undrar
hittar Jesus till vårt hus


Mina känslor är som julens budskap
Alldeles alldeles underbara
Fulla av stress och jäkt
Missuppfattade och felriktade
Med önskan om ett fredsbudskap
När ekorrhjulet stannar
Väntar du då kvar?

Julstress

Föga anade jag att Stilla Natt kunde ha samma inverkan på mig som Den blomstertid nu kommer. Kanske beror det på sömnbrist, kanske på att terminen varit lång och att kroppen tagit jullov lite för tidigt, kanske är det något annat. Troligtvis är det en kombination av många faktorer. Jag är inget stort fan av den här tiden på året men försöker stå ut. Det är väl bara så att det alltid anhopar sig väldigt mycket i slutet på terminerna. Varför det är så förstår jag fortfarande inte. Men jag blir tydligen lika förvånad varje gång.

Det finns mycket som är bra också. Tro nu inte att mitt liv är lika grått som vädret den senaste tiden... Om några dagar får jag välförtjänt lov och det ska bli så skönt! Min plan är att ha bokfrossa så om ni har några boktips är de välkomna.

Världspremiär!

Min pjäs är nu klar!

Hör av er om ni vill läsa den så mailar jag. Vill inte lägga ut den här eftersom den är ganska lång...

Det bästa med julen

Min tredje responstext.

Som barn var det bästa med julen just julen. Man var ledig från skolan i vad som kändes som en evighet. Snön föll alltid dagen innan julafton och nästa morgon vaknade man upp till en Bullerbyjul. Jag gillade verkligen allt: pyssla, göra julgodis, smyga med klappar, arrangera om julkrubban några gånger om dagen. Julen var alldeles, alldeles underbar!

När jag blev större försvann den underbara julkänslan och jag insåg vad som var viktigt i decemberlivet. Jag tyckte nog jag blivit vuxen som insett vad som verkligen var det bästa med julen. Vem som helst kunde väl förstå att det inte var pepparkakor eller julotta som var grejen, utan det som hände efter julen. Här syftar jag inte på mellandagsrean utan det andra som händer den 27 december. Det var nämligen då det trillade ner tjocka sommarkataloger från diverse postorderföretag i brevinkastet. Då var julen äntligen över och man fick lov att börja drömma om sommaren igen. Ljuvliga varma årstid!

Jag slutade se tjusningen med den jultraditionen. Kanske bero det på att jag senare delade ut ett otal av dessa kataloger, både i smällkall snöstorm och i dallrande julihetta. Jag flyttade hemifrån och som student var det bästa med julen att tentorna var över och att man hade ett hyfsat långt jullov framför sig. Man behövde inte ha dåligt samvete för att man inte pluggade eftersom kurserna var slut och de nya inte började förrän i mitten av januari. Det bästa med julen var att få vara ledig helt enkelt.

Under några år blev sedan julen mest jobbig och jag har svårt att minnas att det fanns något överhuvudtaget som var bra med den just då. Förra året kom jag på vad som var bäst igen! Det är väl så att ju äldre man blir desto närmare sig själv kommer man. Man blir medveten om vad som är viktigt och hittar solskenet på nya, kanske oväntade, ställen. Min lillebror hjälpte mig den här gången. Han lånade ut sina resminnen från jordenruntresan och de gav mig tillbaka glädjen i decembermörkret. Jag tror jag håller fast vid det den här gången. Det kan inte vara på något annat sätt än att det bästa med julen är att få gå omkring i rödblåa flip flop.

Dikt

Även idag har vi skrivit dikter på lektionen. Vi fick olika första rader att börja med. Det här är en av mina.

Jag bränner mina tårar långsamt
på insidan av själen
Ingen ser min sorg
men hjärtat känner den
Alltför väl
Dag och natt smärtar såret
Tiden läker, sägs det
men det tar en evighet

Katalogdikt

I dag fick vi läsa och skriva katalogdikter.

DET HÄR
Mest skog
Mest mellanstadienostalgi
Mest papper och penna i väskan
Mest te
Mer skratt
Mest grusväg och trähus i rött
Mer kärlek
Mest musik genom väggen
Mest vågade dagar
Mest obekanta
Mer svarta lådor
Mest tårar
Mest tidiga morgnar
Mest bokstäver i mitt liv

Avsked

Min andra responstext.

Jag vill aldrig mer se dig, är det enda jag kan tänka när jag står framför dig på perrongen. Du ska resa långt långt bort och jag borde tänka snälla fina tankar om dig, om oss, men kan inte lura mig själv. Jag hatar att våra avsked måste sluta i gräl. Det känns så otroligt onödigt att vi håller på så här. Det är tillräckligt med känslor i omlopp ändå. Man kan tycka att vi skulle ha lärt oss vid det här laget.

Jag ser upp och möter din blick. En stadig blick som saknar ord. När blev det så här fel? Du som var det bästa som hänt mig. Det känns så avlägset nu. Ibland önskar jag att vi kunde vara sådana där människor som kan sopa problemen under mattan, rycka på axlarna och gå vidare. Som om ingenting hänt. Men det går liksom inte. I stället är det höjda röster och nattlånga diskussioner. Vi har slängt ut mattorna för att inte frestas. Inga snubbelrisker hemma hos oss inte.

Människorna runt oss distraherar mig. Får mig att börja fundera på deras livsöden. Som vanligt är min fantasi livlig. Efter några ganska osannolika och väldigt dramatiska historier glider mina tankar över i undran om hur vi uppfattas. Syns det att vi är osams eller tror folk bara att vi krampaktigt försöker klara av detta avsked utan att bryta ihop? Ingen av oss är bra på att spela teater så jag skulle gissa på det förra snarare än det senare. Typiskt mig att fundera på hur andra ser på mig. Du har sagt det så många gånger och jag kan visst inte sluta.

Dina ögon svämmar snart över och du omfamnar mig. Alltid lika mån om att jag inte får se dina tårar. Vem tror du att du lurar? Tuffa grabbar gråter visst! Jag vet att du vet, men vet du att jag skulle älska dig ännu mer om du vågade sänka din machogarde. Din definition av manlighet stämmer inte överens med min. Där är något du kan lära av mig.

Jag kan känna ditt hjärtas slag mot mitt öra. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Livet pulserar genom din kropp. Genom min. Jag vill inte döda det som vi skapat. Ingenting kan vara värt det. Inte ens det här grälet är värt det.

Konduktörens vissla avbryter oss. Du håller mig på armlängds avstånd. Ser mig djupt i ögonen. Själens spegel. Inte förrän i dag har jag förstått det uttrycket. Insikten får mig att darra inombords. Att det kunde vara så sant! Jag ser din själ. Som jag såg den första gången. Skör och vacker. Fylld med villkorslös kärlek. Du kramar min hand.
”Förlåt” och dörrarna stängs.

TANKA

Nu har vi äntligen börjat med poesi på lektionerna! I dag fick vi öva oss på att skriva sapfiska strofer. Ganska svårt.

Mörkrets kyla innerligt frostig känsla
Bortom allting vilande värmens dåtid
Solen stiger aldrig då vintern nalkas
Verkligen illa

2 vs. 3

En enda siffra skiljer dem åt. De är lika som dag och natt men delar ändå så mycket.

Det första gavs mig för snart fem år sedan. Eller kanske var de snarare så att jag verkligen erhöll det för tapper insats och goda försök. Jag bär det med stolthet. Men det är med viss genans jag pratar om det. Jag vill inte bli dömd på grund av det, samtidigt som det är så pass ovanligt att det skulle kunna imponera på rätt person.

Den andra kom som ett brev på posten i våras. Förväntad och ganska ovälkommen. Det var inte med lite ångest jag var tvungen att ta till mig den. Göra den till min. Stoltheten lyser här med sin frånvaro och jag pratar helst inte alls om den. Det är med sänkt blick jag erkänner den, om jag inte väljer den barnsliga varianten. Men det känns mest som ett fegt alternativ.

Båda har benägenhet att få andra att tro saker om mig. Då är du ju... eller jaha, men borde inte du då... Jag värjer mig hjälplöst för omvärldens attacker. Att en nolla och en punkt kan göra så stor skillnad.

Högskoleprovsångest

Så skönt att få vara på den här sidan. Enkla sidan? Förvisso med ett ansvar som kan få vem som helst att tvivla på sin kapacitet, men utan tidspress och prestation. Inga ifyllda svarsblanketter, inget gult kontrollpapper. Ändå oroar jag mig. Tänk om de är jag om ett år. Orkar jag? Kan jag - ännu en gång - uppamma den kraft och motivation som krävs för ett ypperligt resultat? Just nu finns inte ens viljan. Förhoppningsvis behöver jag inte göra om min bedrift. Den är för evigt säkerställd. Åtminstone för stunden.

Sista dagen i mitt liv

Om i dag var sista dagen i ditt liv. Vad skulle du göra då?

Jag skulle säga att jag älskar dig. Du min finaste av vänner.

Skulle jag våga säga till dig att du är en fin man? Någon jag har vilat mitt hjärta på ett tag.

Och du. Du som lärde mig att älska. Dig skulle jag omfamna med all kärlek världen någonsin gav. Säga jag älskar dig så klart. Säkert flera gånger.

Jag skulle bada i havet. Gå i sandaler. Titta på handboll. Äta något gott och njuta av solskenet. Krama mina vänner. Kanske ringa och säga förlåt.

Varför gör jag inte det här varje dag?

Sagan om livet, första delen

Det här är min första responstext. Vi ger respons i helklass varje vecka. Förra måndagen var det min tur. Läskigt...

Det sitter en kung på en tron. Hans skägg har grånat för länge sedan. Många är åren han funnits till. Han ser ut över sitt rike. I hans ögon lyser kärleken när han ser på sitt folk.

I en avlägsen by, vid foten av ett berg, sjunger en kvinna sorgesånger över sin döde make. Vemod blandat med något slags hopp. Hon smeker med handen över magen. Hjärtat bultar. Liv som dör och liv som blir till.

Hästarna frustar i kungens stall. Det doftar halm och sprucket läder därinne. En liten pojke har smugit sig in. Han klappar stoet på mulen och viskar hemligheter i hennes öra. Människans bästa vän är inte den du tror.

Solens sista strålar sträcker sig ut över världen. Kungen skuggar ansiktet med handen. Han ser upp mot himlen. Fåglarna dansar med molnen som rekvisita. Deras sånger blandas med kungens mörka stämma. Om man lyssnar noga kan man höra en hel orkester.

Mamman till pojken i stallet skyndar fram över torget. Hon bär en korg fylld med äpplen. Det nybakta brödet håller hon ömt under armen. Hennes tankar är långt borta. Förbi sjöar och skog, i ett annat land. Där bor hennes folk. Årstider har passerat sedan hon lämnade dem. Lever de än? Hoppet är en trogen vän.

Ett dammoln flyger längs vägen. Bilen som kör alldeles för fort lämnar spår utan avtryck. Den lantliga idyllen håller andan. Kura skymning känns plötsligt så fel.

En festmåltid dukas upp. Kungens spelmän bjuder till dans. Maten är utsökt och vinet berusande. Skratten klingar mellan slottsväggarna. Barnen leker och stojar. Ljusen har tänts och mörkret faller sakta.

Getternas klockor klingar glatt. De små djuren har all tid i världen. Mjölkning och vila är just nu deras längtan. Vallflickan föser med varsam hand sina vänner mot målet. Alla ska följa med. Ingen blir ensam lämnad kvar.

Den stjärnklara natten förebådar något nytt. Något som kommer. Eller något som varit? Astronomen ser genom sitt teleskop ut i rymden. Hans panna är veckad. Kan inte förstå vad han ser. Gammal är äldst men hur? Och när då?

De visa har samlats på slottet. Några säger att det är dags. Andra tvekar och undrar om man inte kan vänta lite till. Det kan inte vara så här det är tänkt. Ingen vågar möta kungens blick. Han ser bekymrad ut. Men han vet. Nu är tiden. Platsen är redan bestämd.

För sen vägran

Utmanande är ett ord jag använt ofta för att beskriva min upplevelse av skolan hittills. Lektionerna har flyttat fram mina gränser. Långt mer än jag kunnat hoppas och tro. Livet efter skoltid har präglats av sociala utmaningar. Kanske har gränsöverskridandet inte varit lika markant där, men att umgås med nya människor är inte alltid så enkelt.

Fram till i går har det varit enbart positiva utmaningar på lektionstid. Jag har växt genom mina handlingar och bara det att våga har varit en vinst i sig. Därför blev kanske fallet så hårt. Det var så oväntat. Jag hade slutat lyssna på mig själv eftersom det gått så bra varje gång jag tagit steg ut i tomma intet på sistone. Det var så ovant att tro att mina inre protester var sanna. Men det var de och jag borde sagt ifrån. Tyvärr insåg jag det för sent.

I dag hade vi uppläsning/mickprovning och hela jag stretade emot. Den vanliga nervositeten blandades med tankarna från gårdagen. Skulle jag våga mig upp i sadeln igen? Just det här var inget jag skulle vägrat annars. Varit rädd givetvis, men ändå gjort utan större tvekan. Men med eftertankens beska smak i munnen satt jag bara där och stirrade rakt fram.

Ska mitt förflutna verkligen få diktera min framtid? Ett tillfälligt bakslag innebär inte total regression. Så jag är glad att jag tog mod till mig och gick upp på scen ändå. Det var inte det här kriget jag skulle utkämpa med gårdagens vapen. Men jag har fått mig en tankeställare. Det är tillåtet att vägra utan att det betyder att man slutar växa. Kanske är det till och med så att jag växer genom att jag lär mig urskilja sanningar från lögner. Även när de kommer inifrån.

Uppläsning

I går gjorde jag min första uppläsning. Någonsin! Var på kalas och tjejen som fyllde år hade önskat sig framträdanden. Jag hade skrivit en dikt till henne och fick då snällt läsa upp den.
Inför alla gästerna...

Härligt hörs hennes röst i kören
Envisa ben springer i hallen
Närvarande är hon här och nu
Rasande roligt när skrattet får liv
Ingen strålar som hon
Evigt tillhör hon vår Fader
Tillrande skalor på pianots tangenter
Trogen vän i sol och regn
Alla hurrar vi för henne i dag!

Skrivövning

Tänkte försöka dela med mig av vad jag skriver i skolan. I går fick vi i uppgift att skriva prosalyriskt om idrottsgrenar.

Han står och väntar. Längst bort i sitt hörn. Fullt koncentrerad med blicken på bollen. Han har lyckats stänga ute alla ljud. Det är som om han var i en egen värld. Ändå är han så närvarande man kan bli. Det är ett krav. Plötsligt kommer bollen mot honom. Han tar några steg framåt. Fångar bollen i farten. Ett, två, tre. Han är flera meter upp. Sträcker ut armen.
Hänger.
Hänger.
Hänger.
Tiden står stilla.
I axeln börjar en vridning som långsamt förflyttas genom armen ut i handen. Bollen skruvas bort mot målet. Målvakten har inte en chans när bollen ändrar riktning på väg mot honom. Nätet dallrar till och domaren blåser i sin pipa. Det som kändes som en evighet har bara tagit några sekunder. Matchen fortsätter nästan obemärkt.

Som en fulländad symmetri lämnar de sina trampoliner exakt likadant. Deras vältränade kroppar flyger genom luften. Trotsar alla tyngdlagar. Välinövade skruvar får jorden att snurra. Sträckta ben i pik roteras runt, runt. Ett stilla fräs avslutar den sagolika uppvisningen.
Vattenytan är åter spegelblank.

Karl för sin kjol?

Jag vill gärna tro att jag har ett öppet sinne och inte dömer andra människor. Men det här var lite på gränsen t.o.m. för mig. Redan för ganska många år sedan såg jag män i kjol på catwalken. Utan att höja på ögonbrynen. Det var minst lika vackert som allt annat där. Kanske att inte alla passar i kjol men jag välkomnar alla att prova. Om kvinnor kan varför skulle män inte kunna?
Vardagsfeminist eller ej - svart Blåkläder-kjol fick mig verkligen att reagera. Eller hade han bara fel skor till?

Grönare gräs

Gräset är helt klart grönare på andra sidan i dag. Jag vill vara med alla andra än de som jag blivit placerad med. Alla andra verkar trevligare, mysigare och är lättare att umgås med. Ger jag ens de här människorna en ärlig chans? Har jag redan dissat dem? Varför vill jag vara med någon annan? Eller göra något annat? De andras lektioner verkar roligare och inte lika läskiga som de jag måste (?) gå på . Det de gör borde skrämma mig lika mycket som det jag står inför nu. Egentligen gör det väl det, men det är så mycket enklare att tänka att gräset är grönare någon annanstans än precis där jag står.

Komma ut ur garderoben

Kom jag ut ur mitt trygga skåp i dag? När jag slutade tillägga "men det är inte helt officiellt än, så berätta inte för någon annan, är du snäll" när jag svarade på frågan vad jag gör. Var det inte värre än så här, vet jag inte varför jag tvekat inför det så länge.

Men jag vet det är inte alltid man möter så snälla och trevliga människor som jag gjorde i dag. Jag tror min garderob är som klädskåpet i C.S. Lewis bok Häxan och Lejonet. Den har två vägar ut. En till en parallell värld och en till den "riktiga" världen. I mer än tio år har jag omväxlande levt i de här två världarna och så kommer det nog förbli.

I dag kom jag ut ur garderoben i "Narnia", d.v.s. det hållet som inte har några dörrar. På det andra hållet är dörrarna fortfarande stängda, kanske till och med låsta, och jag har ingen som helst lust att komma ut i "England". Den världen är ännu inte redo för mitt sanna jag. Frågan är om den någonsin blir det.

Litt mer unik

I TV-serien Hipp Hipp! fanns det två äventyrare, svensken Björn och norrmannen Thorvald. En gång pratade de om att leva ett unikt liv. Thorvald sa "jeg tror jeg er litt mer unik enn deg" och så var tävlingen i gång. De försökte överträffa varandra i vad som var unikt. Den enes bedrifter var uppenbarligen värre än den andres.

I veckan sprang jag på en kompis som sa att hon hört att jag skulle gå skrivarlinje i höst och att det var något hon också skulle vilja göra. För det första blev jag förvånad över att hon visste om det och för det andra kände jag en spontan ilska välla upp inom mig. Först tog du mitt jobb och nu ska du ta det här också från mig. Nej, nej, NEJ!

Hur mycket jag än kämpar med att smälta in, anpassa mig och vara som alla andra, verkar jag ändå vilja göra min egen grej. Mainstream är inte riktigt jag. Det har också varit ett av mina motargument; att "alla" skriver nuförtiden, eller verkar vilja det åtminstone. Kanske tyckte jag Björn och Thorvald var löjliga i början, som bråkade om vem som var mest unik. Men nu förstår jag dem totalt.

Jeg tror jeg er litt mer unik enn deg

Kärlek

Jag letade och fann
kärlek som allt övervann

Jag bad och jag fick
något som mot evighet gick

Jag valde och behöll
det vackraste som från himlen nånsin föll

Funnen, fådd och behållen

Jag är din och du är min
Nu och för alltid

Må ni få den bästa av bröllopsdagar!

Bara sport

Efter tre hela dagar på stranden, med vad man skulle kunna kalla för-försäsongsspel, följt av en kväll i en svettig hall med de första försäsongsmatcherna är jag väldigt laddad inför den nya säsongen! Nya lag och nya spelare att kolla in, förutom de gamla vanliga så klart.

Man skulle kunna tro att jag var trött på sport efter de långa och intensiva fotbollskvällarna i juni. Men det känns snarare som att jag är omättlig på det området. Stranddagarna påminde mig om EM. Där fanns inga favoriter. Jag hittade nya att heja på och kunde njuta av sporten och allas spel i stället.

Försäsongsmatcher är vad de är och så även landskamper inför stora mästerskap. Men det minskar inte min glädje över vinsterna i helgens dubbellandskamp. Mina förväntingar är uppskruvade inför OS och ett kommande VM nästa år. Nedräkningen har börjat!

Bloggkoll

Bli medlem på bloggkoll och börja prenumerera på inlägg från dina favoritbloggar. Du får mail när någon skrivit något nytt. Enklare kan det inte bli!

Sommar

"Varje år blir det vår. Det känns som en nyhet varenda gång"
Men är det möjligt att det kan vara sommar någon annanstans än i Paradiset? I våras tvivlade jag starkt på det, men var ändå tvungen att inse fakta. Det var här jag skulle tillbringa de kommande månaderna. Här i den nya, något obekanta, sommarstaden. Långt borta från annars så vanliga rutiner och välkända gränder och stigar.

Efterhand har jag insett att det kan visst vara sommar på andra ställen. Inte bara i den staden eller framförallt på den stranden. Våt sommarasfalt luktar uppenbarligen likadant här. Havet är lika underbart att bada i här. Förvisso är cykelturen till stranden längre, men vattnet är varmare, så det får väl ses som en kompensation. Och sommaren är lika påtaglig och enkel att njuta av här.

Ljuvliga kvällar som lockar till långa långa promenader fanns det tydligen inte patent på utan kan åtnjutas även här. Som nu .. så jag måste gå.

Havet

Marie Fredriksson visste inte hur rätt hon hade den dagen hon skrev Ett hus vid havet.

Efter att ha tillbringat många långa somrar vid havet och inte längre ha möjlighet till det mer räcker det med två dagar i rad vid den lokala stranden (många cykeltramp bort) för att väcka min abstinens till liv igen. Jag bara måste ha den stugan hon sjunger om!

Vågor som slår mot stranden
Havsbad närhelst andan faller på
Måsarnas sång
Sand överallt och då menar jag verkligen överallt
Doften av tång
Vackra vemodiga ljusblå solnedgångar som ackompanjerar kvällspromenaderna längs vattnet bättre än något annat
Ge mig!

Hur klarar jag mig utan det här?

Är sommaren redan slut?

Brita af Geijerstam skriver

Nu har junimånad
stängt sin dörr
för en blomsterprakt
som aldrig förr.

Hagtorns vita blommar
singlat ner.

Rhododendron
lyser inte mer.

Vad ska denna juli
bjuda på.
Blåst och regn
kanske en himmel grå.

Eller glitter över
vikens vatten.
Eller stjärnor i den ljumma natten.

När juni var slut kändes det som att sommaren var slut. Jag vet att det inte är så, men har inte riktigt lyckats släppa känslan sen dess.

Igår kväll när jag skulle sova, låg jag och funderade på min framtid. Den som jag nyss tagit ett beslut om och som äntligen fått en riktning. Då slog höstpaniken till! Ungefär en månad tidigare än vanligt. Egentligen är det lite märkligt, för jag har på senare år lärt mig att tycka om hösten, njuta av den och till och med älska den, åtminstone i små små bitar. (Det där med att älska skulle jag förneka om du konfronterade mig)

Så jag har ingen (stor) anledning att ha panik och framförallt inte nu. Varför tar jag ut det här i förskott? Det är nu jag vill njuta av sommaren och inte tänka på någonting annat!

Sommarskor

I helgen var jag på grillfest där värdinnan slog mig med häpnad. Hon är en sådan person som bryr sig mycket om det yttre. Hon pratar om hur folk ser ut, vad de har på sig eller borde ha på sig. Hon kan referera till andra människor som "tjocka" eller "fula". Som ni säkert förstår är hon en rättfram person som inte är rädd för att säga vad hon tycker. Men för att inte komma bort från ämnet helt kan vi väl nöja oss med att säga att hon är modemedveten och då inte bara när det gäller henne själv.

En svensk sommarkväll kräver sina kläder och när solen försvann plockades diverse tröjor och jackor fram. Värdinnan gick in för att byta om från shorts till byxor. Döm om min förvåning när hon kommer ut i ett par vita tofflor (träskor)! Inte sådana fina med spännen som jag hade när jag var liten och inte heller sådana som är vackert målade av någon konstnär i Skanör. Utan vita, flätade tofflor som de som jobbar i storkök eller inom vården brukar ha.

Vad i hela världen har du på fötterna? tänkte jag säga. Men jag svalde min förvåning och fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt. Förvisso brukar jag inte kommentera om någon har "fula" skor men det får väl finnas gränser! Tilläggas bör kanske att jag är en skoperson. Jag gillar skor och tittar på vad folk har på fötterna. Andra ser leenden eller ögon men jag ser skor. Jag höll på att gå åt förra sommaren när gatorna invaderas av Crocssandalerna men det här var om möjligt ännu värre...

Frukost på fel sida?

Känsliga läsare varnas.

Egentligen vill jag inte ens prata om det här men känner ändå att det måste få komma ut...

Var det någon mer än jag som satte müslin i halsen i morse? Något så smaklöst som morgontidningens sida tre har jag inte varit med om! Det skulle vara grannlandets sidan nio-flicka, men den är man lite mer beredd på och det är i en kvällstidning så då har i alla fall inte jag lika höga krav. Men det är en av Sveriges största tidningar vi pratar om.

Jag vill inte ha "Apotekets nya produkter mot huvudvärk" till frukost! Snälla låt mig slippa! Åtminstone inte så tidigt på morgonen eller helt utan varning. Jag föredrar nyttiga och hälsosamma saker till första målet på dagen. Grovt bröd, frukt, fiberrika flingor och andra goda saker som krävs för att man ska känna att man vaknat på rätt sida!

Utmaning!

Blev utmanad av Chriss. Hade inte tänkt ha sådana här saker på min blogg men har svårt säga nej till en utmaning...

Regler: Svara på frågorna om dig själv. I slutet av inlägget utmanar du fem andra bloggare.

1. Vad gjorde jag för tio år sedan? Kämpade mig igenom en tråkig sommar: vädret var uruselt, jag vantrivdes på sommarjobbet och min rumskompis gick mig på nerverna

2. Vilka fem saker finns på att göra-listan idag? Baka, fixa med maten till ikväll, duka, hämta en vän på stationen och sen ha en underbar midsommarafton!

3. Godis jag gillar: vingummmi och saltlakrits

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär? Skänka bort minst hälften (har ändå 500 miljoner kvar), betala studieskulden, köpa lägenhet och sommarstuga, resa och vara ekonomiskt oberoende för resten av mitt liv!

5. Städer som jag bott i? Stockholm och Lund

Jag vill utmana: alla som vill och har lust!

Cyklister utan regler

Idag körde jag nästan in i en kvinna som - utan att visa något som helst tecken - plötsligt stannade och steg av sin cykel. Mitt i folkvimlet på cykelbanan i centrala stan. I vanliga fall har man fullt upp med att väja för mötande cyklister och fotgängare som irrat sig ut bland cyklisterna så den här gången var det väldigt nära en kollision. Varför ger man inte stopptecken innan man stannar? Något som är vanligt i många andra länder. Eller för den delen räcker ut armen när man ska svänga? Det hade verkligen underlättat för oss medtrafikanter, för vi är inte några tankeläsare. Dessutom finns det lagar och bestämmelser som kan ge böter om man inte följer dem.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt "Men hallå, där kan vi inte cykla. Det är ju enkelriktat på den gatan" (eller något liknande) och fått noll förståelse tillbaka av mina vänner. De tycker bara jag är präktig och fattar inte vad jag pratar om. Antingen vet de inte vad skyltarna betyder eller så tror de att trafikreglerna inte gäller för cyklister, utan bara för de som kör bil. De flesta av mina vänner har körkort så de borde veta vad det är som gäller.

Man måste kunna trafikreglerna även som cyklist. Och ja (hur många gånger ska det behöva sägas?!) - rött ljus betyder stopp även för den som cyklar!

05.00

Går långsamt hem genom en öde stad
Upprymd, trött men lycklig
Sista natten med gänget
Vemodet svävar sakta bort i den magiska sommarmorgonen
Borta är alla tvivel
Livet är nu

En förvirrad ung kvinna

Jag är en förvirrad ung kvinna, som kämpar med att duga som jag är.

Tillsammans med andra intalar jag mig att jag är bra, söt, social, enkel att umgås med, tillräckligt sjysst för att de ska vilja hänga med mig etc. Av den enkla anledningen att klara av relationssituationen. Hålla huvudet ovanför ytan, andas och överleva konfrontationen med andra människor. Jag brukar säga att jag inte förstått mig på livets spelregler, ändå verkar jag kunna spela spelet. För vem ser den förvirrade unga kvinnan?

På kvällen när jag ligger ensam i sängen och summerar dagen, fylls jag alltför ofta av missmod och tvivel. Jag är bra som jag är - eller är jag? Det jag intalat mig själv under dagen kanske är inbillning och rentutav lögn. Jag känner mig schizofren och undrar hur jag ska hantera det paradoxala livet som skänkts mig. Kan jag göra det på egen hand eller måste jag be någon om hjälp, och därmed också (våga) visa vem jag verkligen är?

Hur ska jag kunna veta? Jag är bara en förvirrad ung kvinna.

Avslutningsdags

Jag tycker det är underbart med spirande vårgrönska och det är, om möjligt, ännu ljuvligare när våren övergår i sommar. Men det finns inte mycket annat som framkallar sådan panikångest-ont i magen som Den blomstertid nu kommer. Inget gott som inte har något ont med sig. Semestrar, resor, vänner som "försvinner" i flera månader; lämnar staden öde och tom, lämnar mig ensam kvar.

Hela våren är en enda stor avslutning och jag avskyr det! På samma sätt som hösten innebär kickoff och nystart, är våren ett enda uppbrott och farväl. När avslutningarna anhopar sig i slutet av maj ökar intensiteten i umgänget. Man vill ses ännu en gång; för sista gången på terminen, för alltid? Varje extra stund med vännerna är guld värd men ökar bara på tyngden av förlusten som snart skall komma. Vetskapen finns där någonstans, om att det inte kommer vara likadant till hösten. Då måste vi börja om på nytt, av någon märklig anledning.

Jag vet att när den väl kommer - sommaren - kommer jag omfamna den och ta den till mig som den käraste ägodel. Ta det onda med det goda. Men just nu är det mest vemod och i förväg sörjda avsked

Till mina trogna läsare vill jag säga förlåt för att jag inte skrivit på länge. Förhoppningsvis blir det annorlunda framöver!
Allt gott, Lussan

Rädsla

Det finns människor jag är rädd för. En hel del okända personer men också några i min närhet. Alltså personer jag kallar mina vänner och som jag tycker om, på något märkligt vis. De har många bra tankar och är duktiga på att uppmuntra andra, så vid första anblicken verkar de ganska harmlösa. MEN jag är rädd...

När jag träffar dem är det med en slags skräckblandad förtjusning jag ger mig in i diskussioner. Det finns en tvekan inom mig varje gång jag ska lägga fram min åsikt. Oro för att de ska döma ut mig som dum, inkompetent, totalt värdelös eller någon annat jag fått för mig att de tror om mig. En ständig rädsla för att säga fel saker, för att bli golvad av en otrolig retorik och för att inte duga.

De är definitivt sådana människor jag misstänker för att prata om mig när jag gått. Men frågan är om jag är paranoid eller om min rädsla är befogad? Det kan vara så att det bara är den allmänmänskliga rädslan för att ”bli avslöjad” som spökar i mig.

Ska jag vara rädd för dem eller låter jag mig bara skrämmas?

Jag vill bara vara vanlig

Jag vill bara vara vanlig. Ha ett vanligt jobb med vanlig lön och semester, så jag kan betala min vanliga hyra och planera vanliga resor med mina vanliga vänner

Jag vill bara vara vanlig. Plugga en vanlig kurs, så jag kan leva alldeles vanligt på pengar från vanliga CSN

Jag vill bara vara vanlig. Ha vanliga yrkesdrömmar, så jag slipper vara rädd för vad vanliga människor ska tycka om min ovanliga utbildning

Jag vill bara vara vanlig. Ha vanliga intressen, så jag inte behöver försvara mina ovanliga passioner

Jag vill bara vara vanlig. Heja på ett vanligt lag i en vanlig sport, så ingen vanlig person behöver höja på sina vanliga ögonbryn fler gånger

Jag vill bara vara vanlig. Tycka om vanliga filmer, som jag kan se med vanliga människor i vanliga situationer

Jag vill bara vara vanlig. Inte som alla vanliga andra men ändå. En som är sitt vanliga jag utan att sticka ut alltför vanligt mycket och som vanligt passar in

Drömmar

Jag sträcker fram min dröm, oviss om du kommer kasta bort eller ta emot den. Om du kastar bort den är risken stor att någon också trampar på den. Är jag redo för det här? Är jag villig att ta risken? Eller chansen?

Alltför många drömmar har krossats mitt framför ögonen på mig, utan att jag ens hunnit protestera. Ibland har jag försökt samla ihop bitarna men annars har jag bara vänt mig om, gått min väg och placerat drömmen i glömskans land.

Jag sträcker fram min slutna hand. Ovillig att släppa taget. Inte ännu. Orolig för vad som kommer att hända om jag öppnar handen. Sen finns det ingen återvändo.

Våra drömmar är så sköra. Spröda och lätta att krossa, som en småkaksdröm. Så obeskyllt enkelt att förstöra dem.

Det knastrar när du går din väg. Oberörd och nästan med triumf i blicken. Jag böjer huvudet och sakta trillar tårarna ner på marken, där de blandas med mina krossade drömmar. Ännu en gång är jag tillintetgjord.

Beslut

En resa norröver ger mig möjlighet att konkretisera mina funderingar om framtiden. Vad vill jag göra och var vill jag vara? Följdfrågorna blir oundvikligen: vad håller mig kvar och vad driver mig vidare?

Som så många gånger förr står jag inför beslut som bottnar i vad som är viktigast för mig och vad jag är beredd att offra. Finns det en rätt väg för mig eller handlar det bara om min personliga vilja? Elizabeth George skriver "Det finns inga felaktiga beslut. Bara de beslut som vi fattar och det som vi lär oss av det". Kanske handlar det om, om jag är redo att förlora något för att kunna vinna något annat. Självklart hade jag önskat få, både behålla kakan och äta upp den. Men som vi alla vet, går det inte. Paradoxernas paradox...

Det är med en lättnadens suck jag lämnar tankens vägskäl för den här gången. Detta är varken tiden eller platsen för mig att fatta några beslut. Dessutom ligger inte alla beslut hos mig. Skönt slippa bestämma allt. Men framförallt skönt slippa bestämma sig nu.

En vän

En av min mammas väninnor fick åka till psykakuten häromveckan. Efteråt lär hon ha sagt ”Jag ska aldrig mer låta bli att berätta för mina vänner hur jag mår”. Antingen kan man undra vad det är för vänner hon har, som inte märker att hon mår dåligt, eller så är hon otroligt bra på att spela teater.

Pratade med en kompis om vänskap i dag; om och hur man hör av sig, vilka stora händelser i livet man väljer att berätta – och för vem, om att växa och utmana varandra. Vad vill vi med våra vänner? Är de bara en sorts accessoar, som vi behöver för att känna oss behövda och ha en tillhörighet någonstans? Eller spelar de en större roll i våra liv? Låter vi dem göra det?

Vet dina vänner hur du mår? Jag menar inte att man måste vända ut och in på sig och vara genomskinlig, men man kan lätta lite på masken för någon. Vem kräver att vi ska vara så perfekta inför varandra?

När jag var yngre trodde jag att jag var den enda med en komplicerad relation till mina föräldrar och en hyfsat dysfunktionell familj för övrigt. För några år sedan umgicks jag med några tjejer mer eller mindre dygnet runt, vi lärde känna varandra och efter ett tag vågade vi också dela med oss av vårt förflutna. Det var då jag upptäckte att ingen av de andra hade den där perfekta familjen som jag gick omkring och trodde att ”alla andra” hade.

Varför visar vi hellre upp en perfekt yta än en liten bit av vårt riktiga jag?

Unik

Vi vill vara som alla andra och ändå vara unika. Hur vi får ihop den ekvationen är för mig obegripligt. Ännu en av livets paradoxer. För att passa in jämför vi oss med varandra till leda. Oftast bara till det yttre, det vi kan se, vilket inte alls blir en rättvis jämförelse. Samtidigt gör vi allt vi kan för att framstå som en av vårt slag, oersättliga och så ”egna” att vi förtjänar en plats i rampljuset.

Hur vi än gör har vi väldigt stort fokus på oss själva. Vi står där och stirrar in i spegeln. Grämer oss över de skavanker på kroppen eller själen som hindrar oss från att uppnå det ”alla andra” gjort. Sänker vårt eget värde i jämförelsen med de som lyckats och utplånar på så sätt möjligheterna att uppgradera synen på vår unik-het. I strävan efter att stå ut från mängden fortsätter vi jämförandet och på andras bekostnad klättrar vi upp till toppen.

Har vi glömt bort att det finns ett fönster bakom oss? Det skymtar förbi i spegeln men vi är så upptagna av oss själva att vi inte ser det. Hade det inte varit bättre om vi vände oss om, bort från spegeln och självkärleken (alt. självhatet), och tittade ut genom fönstret mot världen? Kunna säga ”Här är jag med mina förutsättningar. Vad kan jag ge? Och titta där är du. Vad fint att du också är med här, för jag kan inte vara allt... ”

Vi är unika. Skapade att reflektera något större. Var och en på sitt sätt. Ingen kan ersätta någon annan. Ingen kan vara någon annan. Du måste vara du och jag måste vara jag. Någonstans måste vi acceptera detta för att kunna gå vidare.

Den som väntar

Åh, detta väntande! Alldeles för många återvändsgränder och röda trafikljus. När ska det ta slut? Kommer jag någonsin fram? Eller .. vart är jag på väg?

”Jesus, Du är konung, mitt ibland oss. Du har makten i Din hand”

Jag har ett val varje dag; att se på väntandet som förbannelse eller välsignelse. Hur har du tänkt, Gud? Är det så här det ska vara? Livet?

”He’s waiting, for you to come to Him .. So close your eyes and feel His love”

Eller är det du som står och väntar på mig? Med öppna armar och en något överseende blick. Hur länge har du väntat? Förlåt att jag bara ser mig själv...

Nyårslöfte eller ej?

Några dagar har gått av 2008 och diskussionerna går höga om nyårslöftenas varande eller ej.

Blossom Tainton Lindquist kallade dem larviga i Toppform på nyårsdagen. Då är hon ändå personlig tränare och programledare för ett program som bygger på att människor vill förändra sina liv och ger ett löfte om att försöka. Dagen därpå tipsade Kvällsöppet om att ta hjälp av en livscoach för att klara av att hålla löftet, eftersom vi uppenbarligen inte klarar av det på egen hand. Johan Wissman lär ha svarat, på frågan om han skulle ha något nyårslöfte i år, att eftersom man ändå alltid bryter dem är det onödigt att avge dem.

Kanske är vårt problem att vi lovar något som vi måste i stället för något som vi vill? För är det inte så att om jag vill förändra något är det lättare att hålla löftet om den förändringen, än när det handlar om det jag tror jag måste ändra på? Om det finns en önskan om att lägga till eller dra ifrån något i våra liv, tror jag det skulle vara lättare att hålla fast vid nyårslöftet.

Eller sätter vi ribban för högt? Är vi ens realistiska med våra nyårslöften? För vilken totalt otränad person skulle säga att i år ska jag åka Vasaloppet (i mars)? Är det så smart att avsäga sig alla sötsaker under det kommande året? Ett mer uppnåeligt mål skulle kunna vara att man tänker börja träna så man klarar Vasaloppet nästa år eller minska godiskonsumtionen till en dag i veckan. Faran med att gå ut för hårt i början är att man inte orkar hela vägen och ger upp.

På tal om att ge upp .. kan det vara så att när vi misslyckas ger vi upp och återgår utan kamp till våra gamla liv? I stället för att se det som ett tillfälligt bakslag, lära oss något av det och gå vidare. Fortfarande fast bestämda om att hålla löftet, även om det kräver ansträngning. Formuleringen av nyårslöftet skulle kanske vara att man lovar att försöka hålla löftet hela året och inte ge upp vid minsta motstånd?

Själv har jag de senaste åren gett olika slags löften om små och stora saker i mitt liv som jag velat göra något åt. Vissa år har det gått bra andra sämre, men alla löften har påverkat mig på något sätt. De bästa nyårslöftena är de som jag fortfarande ”håller”, det som inte längre är något jag anstränger mig för att göra. Den bästa känslan är när man inser i december att man faktiskt har förändrats under året! Det ger energi att vilja ta sig an ett nytt nyårslöfte!