24 maj 2008

Avslutningsdags

Jag tycker det är underbart med spirande vårgrönska och det är, om möjligt, ännu ljuvligare när våren övergår i sommar. Men det finns inte mycket annat som framkallar sådan panikångest-ont i magen som Den blomstertid nu kommer. Inget gott som inte har något ont med sig. Semestrar, resor, vänner som "försvinner" i flera månader; lämnar staden öde och tom, lämnar mig ensam kvar.

Hela våren är en enda stor avslutning och jag avskyr det! På samma sätt som hösten innebär kickoff och nystart, är våren ett enda uppbrott och farväl. När avslutningarna anhopar sig i slutet av maj ökar intensiteten i umgänget. Man vill ses ännu en gång; för sista gången på terminen, för alltid? Varje extra stund med vännerna är guld värd men ökar bara på tyngden av förlusten som snart skall komma. Vetskapen finns där någonstans, om att det inte kommer vara likadant till hösten. Då måste vi börja om på nytt, av någon märklig anledning.

Jag vet att när den väl kommer - sommaren - kommer jag omfamna den och ta den till mig som den käraste ägodel. Ta det onda med det goda. Men just nu är det mest vemod och i förväg sörjda avsked

4 kommentarer:

Anonym sa...

Riktigt bra! Jag känner fullständigt igen mig, så förtröstande att det inte bara är jag som tänker och känner i dessa banor...

DyschDysch sa...

Sant, känner oxå att tryggheten man hade i höstast "att nu vet man ännu ett år vad man ska göra" börjar släppa sitt grepp och ovissheten tar över inför hösten. Men man får njuta en varm sommar förhoppningsvis innan dess. Här haglar de dock idag o är 7 grader varmt. Vissa björkar är knappt gröna, Våren står still o sommaren känns långt borta även om almenackan snart visar juni. Kram

Anonym sa...

Det är lite paradoxalt ja, helt underbart med sommar, men samtidigt, som du skriver, finns där flera nackdelar. Har nog inte tänkt så mycket på det innan, men i år känner jag att jag flyr lite från avbrott och avsked genom att bara sticka själv så snabbt som möjligt.. Vilket jag kan känna både rädsla och lättnad inför..

LUSSAN sa...

jag får panik bara jag tänker på allt det här... ändå är det omöjligt att undvika. jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag kommer vara likadan i slutet av augusti. men vad ska man göra?