Det sitter en kung på en tron. Hans skägg har grånat för länge sedan. Många är åren han funnits till. Han ser ut över sitt rike. I hans ögon lyser kärleken när han ser på sitt folk.
I en avlägsen by, vid foten av ett berg, sjunger en kvinna sorgesånger över sin döde make. Vemod blandat med något slags hopp. Hon smeker med handen över magen. Hjärtat bultar. Liv som dör och liv som blir till.
Hästarna frustar i kungens stall. Det doftar halm och sprucket läder därinne. En liten pojke har smugit sig in. Han klappar stoet på mulen och viskar hemligheter i hennes öra. Människans bästa vän är inte den du tror.
Solens sista strålar sträcker sig ut över världen. Kungen skuggar ansiktet med handen. Han ser upp mot himlen. Fåglarna dansar med molnen som rekvisita. Deras sånger blandas med kungens mörka stämma. Om man lyssnar noga kan man höra en hel orkester.
Mamman till pojken i stallet skyndar fram över torget. Hon bär en korg fylld med äpplen. Det nybakta brödet håller hon ömt under armen. Hennes tankar är långt borta. Förbi sjöar och skog, i ett annat land. Där bor hennes folk. Årstider har passerat sedan hon lämnade dem. Lever de än? Hoppet är en trogen vän.
Ett dammoln flyger längs vägen. Bilen som kör alldeles för fort lämnar spår utan avtryck. Den lantliga idyllen håller andan. Kura skymning känns plötsligt så fel.
En festmåltid dukas upp. Kungens spelmän bjuder till dans. Maten är utsökt och vinet berusande. Skratten klingar mellan slottsväggarna. Barnen leker och stojar. Ljusen har tänts och mörkret faller sakta.
Getternas klockor klingar glatt. De små djuren har all tid i världen. Mjölkning och vila är just nu deras längtan. Vallflickan föser med varsam hand sina vänner mot målet. Alla ska följa med. Ingen blir ensam lämnad kvar.
Den stjärnklara natten förebådar något nytt. Något som kommer. Eller något som varit? Astronomen ser genom sitt teleskop ut i rymden. Hans panna är veckad. Kan inte förstå vad han ser. Gammal är äldst men hur? Och när då?
De visa har samlats på slottet. Några säger att det är dags. Andra tvekar och undrar om man inte kan vänta lite till. Det kan inte vara så här det är tänkt. Ingen vågar möta kungens blick. Han ser bekymrad ut. Men han vet. Nu är tiden. Platsen är redan bestämd.
I en avlägsen by, vid foten av ett berg, sjunger en kvinna sorgesånger över sin döde make. Vemod blandat med något slags hopp. Hon smeker med handen över magen. Hjärtat bultar. Liv som dör och liv som blir till.
Hästarna frustar i kungens stall. Det doftar halm och sprucket läder därinne. En liten pojke har smugit sig in. Han klappar stoet på mulen och viskar hemligheter i hennes öra. Människans bästa vän är inte den du tror.
Solens sista strålar sträcker sig ut över världen. Kungen skuggar ansiktet med handen. Han ser upp mot himlen. Fåglarna dansar med molnen som rekvisita. Deras sånger blandas med kungens mörka stämma. Om man lyssnar noga kan man höra en hel orkester.
Mamman till pojken i stallet skyndar fram över torget. Hon bär en korg fylld med äpplen. Det nybakta brödet håller hon ömt under armen. Hennes tankar är långt borta. Förbi sjöar och skog, i ett annat land. Där bor hennes folk. Årstider har passerat sedan hon lämnade dem. Lever de än? Hoppet är en trogen vän.
Ett dammoln flyger längs vägen. Bilen som kör alldeles för fort lämnar spår utan avtryck. Den lantliga idyllen håller andan. Kura skymning känns plötsligt så fel.
En festmåltid dukas upp. Kungens spelmän bjuder till dans. Maten är utsökt och vinet berusande. Skratten klingar mellan slottsväggarna. Barnen leker och stojar. Ljusen har tänts och mörkret faller sakta.
Getternas klockor klingar glatt. De små djuren har all tid i världen. Mjölkning och vila är just nu deras längtan. Vallflickan föser med varsam hand sina vänner mot målet. Alla ska följa med. Ingen blir ensam lämnad kvar.
Den stjärnklara natten förebådar något nytt. Något som kommer. Eller något som varit? Astronomen ser genom sitt teleskop ut i rymden. Hans panna är veckad. Kan inte förstå vad han ser. Gammal är äldst men hur? Och när då?
De visa har samlats på slottet. Några säger att det är dags. Andra tvekar och undrar om man inte kan vänta lite till. Det kan inte vara så här det är tänkt. Ingen vågar möta kungens blick. Han ser bekymrad ut. Men han vet. Nu är tiden. Platsen är redan bestämd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar