Jag är dåligt motiverad för mina studier för tillfället. Inspiration att störtdyka i kurslitteraturen uteblir alltför ofta varje dag. Disciplinen har tagit semester för länge sedan.
Något liknande hände förra året. Det som fick mig att fortsätta då var mina kursare. Att träffa dem höll mig ovanför ytan. Att möta människor som delade mitt intresse varje dag gjorde mig glad. Vår passion, det omättliga behovet av att läsa böcker och prata om dem, var det som förde oss samman. Och höll oss samman. Höll mig samman. Dessa likasinnade med samma mål. Samma kärlek. Ingen förklaring. Inget försvar. Enkelt umgänge.
Men nu. Är det lite mer komplicerat. Vi är inte lika. Vi är väldigt olika. Vi har helt olika vardagar mellan lektionerna. Vi använder olika språk under lektionerna. Det är inte alltid jag förstår vad de andra säger. Jag trodde att vi skulle mötas (som ovan) kring samma kärlek. Utgå från samma punkt. Stå och betrakta världen tillsammans. Men ändå finner jag mig - nu även på lektionstid - försvarande min kärlek. Min andra passion. Den som (också) brukar hålla mig vid liv. Men den här gången kanske den blir min död.
Citerar mig själv och P.O. Enquist till sist:
" 'Man kan inte förklara kärlek, skrek hon.' Och jag älskar det citatet..."
(ur Nedstörtad ängel)
