10 november 2008

Avsked

Min andra responstext.

Jag vill aldrig mer se dig, är det enda jag kan tänka när jag står framför dig på perrongen. Du ska resa långt långt bort och jag borde tänka snälla fina tankar om dig, om oss, men kan inte lura mig själv. Jag hatar att våra avsked måste sluta i gräl. Det känns så otroligt onödigt att vi håller på så här. Det är tillräckligt med känslor i omlopp ändå. Man kan tycka att vi skulle ha lärt oss vid det här laget.

Jag ser upp och möter din blick. En stadig blick som saknar ord. När blev det så här fel? Du som var det bästa som hänt mig. Det känns så avlägset nu. Ibland önskar jag att vi kunde vara sådana där människor som kan sopa problemen under mattan, rycka på axlarna och gå vidare. Som om ingenting hänt. Men det går liksom inte. I stället är det höjda röster och nattlånga diskussioner. Vi har slängt ut mattorna för att inte frestas. Inga snubbelrisker hemma hos oss inte.

Människorna runt oss distraherar mig. Får mig att börja fundera på deras livsöden. Som vanligt är min fantasi livlig. Efter några ganska osannolika och väldigt dramatiska historier glider mina tankar över i undran om hur vi uppfattas. Syns det att vi är osams eller tror folk bara att vi krampaktigt försöker klara av detta avsked utan att bryta ihop? Ingen av oss är bra på att spela teater så jag skulle gissa på det förra snarare än det senare. Typiskt mig att fundera på hur andra ser på mig. Du har sagt det så många gånger och jag kan visst inte sluta.

Dina ögon svämmar snart över och du omfamnar mig. Alltid lika mån om att jag inte får se dina tårar. Vem tror du att du lurar? Tuffa grabbar gråter visst! Jag vet att du vet, men vet du att jag skulle älska dig ännu mer om du vågade sänka din machogarde. Din definition av manlighet stämmer inte överens med min. Där är något du kan lära av mig.

Jag kan känna ditt hjärtas slag mot mitt öra. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Livet pulserar genom din kropp. Genom min. Jag vill inte döda det som vi skapat. Ingenting kan vara värt det. Inte ens det här grälet är värt det.

Konduktörens vissla avbryter oss. Du håller mig på armlängds avstånd. Ser mig djupt i ögonen. Själens spegel. Inte förrän i dag har jag förstått det uttrycket. Insikten får mig att darra inombords. Att det kunde vara så sant! Jag ser din själ. Som jag såg den första gången. Skör och vacker. Fylld med villkorslös kärlek. Du kramar min hand.
”Förlåt” och dörrarna stängs.

Inga kommentarer: