Som vanligt tar jag ut sommarens slut alldeles för tidigt. På något märkligt vis händer det något i mig varje år när juni går över i juli. Jag får panik över att sommaren redan passerat. Och varje år får jag intala mig själv att det inte alls är så utan att det är många många långa fina underbara soliga varma härliga sommardagar kvar innan hösten kommer.
När jag lugnat mig något börjar jag fundera på varför detta mönster upprepar sig. Sommarsolståndet har passerat men det är flera veckor sedan så det borde inte vara det. Året har passerat sin mitt. Kan det vara den undermedvetna tanken att det nu är närmre den nya vintern än den gamla? Kanske handlar paniken mer om hur mycket jag vill hinna med i sommar men att känslan av att dagarna rinner genom fingrarna tar över?
Jag hittar inga svar men skam den som ger sig. Härmed lovar jag att njuta av sommaren så länge den varar (och lite till)!
När jag lugnat mig något börjar jag fundera på varför detta mönster upprepar sig. Sommarsolståndet har passerat men det är flera veckor sedan så det borde inte vara det. Året har passerat sin mitt. Kan det vara den undermedvetna tanken att det nu är närmre den nya vintern än den gamla? Kanske handlar paniken mer om hur mycket jag vill hinna med i sommar men att känslan av att dagarna rinner genom fingrarna tar över?
Jag hittar inga svar men skam den som ger sig. Härmed lovar jag att njuta av sommaren så länge den varar (och lite till)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar