Balkongliv

De har varit små. De har varit obesökta. De har delats med två och tjugotre. Men för två år sedan fick jag äntligen min helt egna balkong! Med utsikt över Sundet när vädret tillåter. Eller när nyårsnatten är stjärnklar och fyrverkerierna visar vägen.

Första sommaren var det tomt där ute. De få soliga dagarna jag tillbringade hemma var det ett ständigt släpande. Köksstolar ut. Köksstolar in. Jag kände mig inte ett dugg konstig eftersom de flesta av mina grannar inte heller hade något på sina balkonger.

Året därpå fixade jag dit både bänk och blommor. Sommaren bjöd på långa sköna stunder i solen. Nu kände jag mig lite mer konstig. Det var nästan ingen annan i kvarteret som satt på balkongen.

Den här säsongens nytillskott är en soffa. Med ordentligt ryggstöd så jag slipper få ont i kroppen när jag sitter ute och läser. Min sommarplan är att byta det gamla insynsskyddet. Eftersom jag är en av de få som har ett sådant får jag väl stå ut med att vara konstig.

Jag önskar jag kunde säga att vi ses på balkongen i sommar men du är inte där och även om du hade bott granne med mig hade du ändå inte varit där. På balkongen och njutit av livet.

Svar på bön

Hör Gud mig när jag ber? Jag vill tro det. Men ibland är det svårt att lita på det. Länge har jag bett för min framtid. Att jag ska komma på vad jag vill bli och vilken del av arbetsmarknaden som är rätt för mig. Många har försöken varit. Mot ångesten. Mot andras åsikter. Mot mina argument.

Bönesvar är inte alltid eldskrift på väggen. Även om vi många gånger önskar att det var så enkelt. Gud talar oftare genom andra människor och våra tankar. Sakta men säkert försöker han få oss att förstå vad som är viktigt för oss i livet. Genom våra egenskaper och vad som driver oss.

Jag sökte hit (för ett år sedan) för att göra plats för skrivandet i mitt liv. För att ge min dröm en chans. Jag kom inte hit för att få vänner för livet. Inte för att springa långa rundor i skogen. Inte för att slippa laga mat i ett år, dela hus med fem andra eller för att spela innebandy varje torsdag. Inte för att ha spindlar i duschen heller.

Men nu står jag här i slutet av läsåret och drömmen har fått en ärlig chans. Skrivandet har fått större plats. Kräver faktiskt att få finnas kvar. Samtidigt har jag fått allt det andra också. Gud ger mig bönesvar som är ännu bättre än det jag bett om för att citera Tim Guénard. Ett svar på en bön jag inte ens hunnit be.

Tankens kraft

Idag är en bra dag. Solen lyser och fåglarna kvittrar. Det är ägg till frukost och det är den bästa dagen på hela veckan!

Inte det? Jag som trodde det räckte att tänka att det är en bra dag för att få det att hända. Krävs det inte bara några enkla ord för att dagen ska bli ljusare än den annars skulle varit?

Det sägs att om man tänker att man är smart blir man också smartare. Borde det då inte rimligtvis vara så - att om man tänker att man har en bra dag, då har man det också? Inga fler dåliga dagar. Vad skönt! Inga fler dåliga hår-dagar heller för den delen. Fast det kanske är svårt att undvika.

Positivt tänkande och mental träning handlar mycket om att visualisera och kunna se situationer framför sig. Det man är rädd för eller vill uppnå. Att man håller föredrag inför hundra personer. Vinner OS-guld. Säger upp sig från jobbet man egentligen inte gillar. Sedan är det bara att göra det. Hur enkelt som helst. Tro på det - så klarar du av allt i hela världen!

Men alla vinner inte OS. Alla vågar inte ge upp sin fasta anställning för total ovisshet. Ändå fortsätter vi öva oss i affirmationer och tro på att vi kan flytta berg. Kanske måste vi sikta mot rymden för att nå trädtopparna. Till att börja med i alla fall.

Så med tankens kraft kan jag alltså göra det här till en bra text. Lyckades jag?

Välja rätt

Hela tiden står du inför val. Varje dag. Varje sekund. Du kan välja att läsa detta eller låta bli. Du kan äta gröt eller müsli till frukost. Du får välja om du ska köpa Aluma av kvinnan utanför Ica. Du behöver inte ge din vän en komplimang för hans nya tröja men du kan välja att göra det. Du har ett val. Att välja rätt. Eller välja fel?

Sedan finns de valen du ser som lite mer livsavgörande. Vad du ska göra med ditt liv. Vårterminen är på väg att ta slut och valet står mellan att stanna kvar eller söka nytt. Fortsätta med den inriktning som varit eller gå vidare med något annat.

Du fasar inför sökningar till jobb och utbildningar. Önskar du slapp välja. Väntar så länge det går. Det finns en chans att någon annan väljer åt dig. Du har svårt att bestämma dig. Velar fram och tillbaka. Tvekar. Vet inte vilken väg som är rätt. Kanske blir du handlingsförlamad i valsituationer. Vågar inte välja i rädsla för att välja fel.

Rädslan för om det finns rätt eller fel kanske alltid kommer finnas där. Oftast behöver du bestämma dig, det vill säga välja, för att veta om det är rätt. Just nu. För dig. En klok man sa en gång: "Det är lättare att ändra kurs på ett skepp som rör på sig än ett som står still!"
Ska du inte hissa seglet?

Vårkänslor

Varje år blir det vår. Det känns som en nyhet varenda gång. Äntligen har våren kommit! Vi välkomnar den med öppna armar och bara fötter. Hur underbart det än är med varmare dagar är det tydligen inte bara en nyhet för oss varje år utan också uppenbart att vi inte lärt oss någonting sedan sist.

Naturen har legat i dvala under vintern och vågar sig fram när vårsolen värmer jorden. Precis som vi nordbor som kommer ut från våra iden när ljuset återvänder till dessa breddgrader. Har det inte varit ett snötäcke som gömt världen så har det åtminstone varit ett långvarigt grått molntäcke som skymt solen.

När marssolen lyser överger vi lättvindigt dunparkasen för en tunnare variant, om vi ens tar någon jacka alls på oss och de ljusa vårskorna känns mycket fräschare än de klumpiga vinterkängorna. Vi letar upp solglasögonen och intar bästa platsen för att insupa all sol som går. På parkbänkar och stentrappor, överallt ser man bleka nordbor så svältfödda på ljus (och värme) att varje sekund i solen blir otroligt viktig. Det är som en omedelbar förälskelse. Vi vill ha allt på en gång och är inte villiga att vänta på någonting.

Om våren är en nyhet för oss varje år är det kanske inte så konstigt att vi glömmer att det finns en risk för bakslag. Om det är sol vill man ju sitta ute! Det är klart man utgår från almanackan när man väljer vilka kläder man ska ta på sig. Och så sitter vi där i kortärmat på uteserveringen när det börjar snöa igen.

Scenminnen

Träder in i svarta lådan. Tvekar. Har inget att komma med. Scenvana - någon? Ursäktande förklaring. Min erfarenhet är inte så stor. Har bara dansat i ett spex. Annars håller jag mig till dekor och rekvisita.

Dagarna i lådan går. Sanningen kommer fram. Långt tillbaka i minnet. I tiden. Hittar jag: danske wienerbrød med chokolade i midten och det är jag som säljer dem! Roliga timmen. Mellanstadiet. Jag fick vara med de äldre eleverna. Scenskräck obefintlig. Ännu inte påhittad.

Ett år senare. Flickrum på landet. Kompisarna samlas för att skriva pjäs till skolans årliga kabaré. Vi övade i många timmar. Mycket fniss. Slutlig succé.

Långa korridorer. Som i skolans dikttävling blev till ett fängelse. Fylls med människor i vita lakan. Jag ser Jason och Medea. Euripides skymtas i bakgrunden. Det var bara den första. De andra är fortfarande gömda i minnets märkliga arkiv. Gymnasiet. Dramatik på svensklektionerna.

Ofrivillig intervjuare på folkhögskola. Dubbla tal till bästa vännen. Givet spex på bröllop. Listan kan bli längre. Ursäkten för att inte ha någon scenvana känns nu ganska tom. Allt bagage räknas. Allas förflutna finns med. På scen. Det jag ser och det jag bara minns.

Galen i böcker

Jag måste erkänna: jag är en bokslukare. Sedan jag lärde mig att läsa som femåring har jag haft ett speciellt förhållande till böcker. Det har alltid funnits en boks äventyr att upptäcka. Nya världar att inta. Människor att lära känna. Bokstäver att svälja med hull och hår.

På lågstadiet kunde min kompis och jag låna några (välj själv hur många) böcker i skolans bibliotek för att sen gå hem och lägga oss i var sin fåtölj och läsa tillsammans. Det var nästan en tävling mitt i njutningen för att se vem som läste ut sin bok först.

Fördelen med att vara student på universitetet var att jag själv bestämde över min tid. Ville jag sitta och läsa romaner hela dagen kunde jag göra det. Nackdelen var att det ofta fanns perioder när jag inte hade energi till att läsa mer än kurslitteraturen. Det kan man säga att jag har tagit igen.

Under jullovet läste jag nästan en bok om dagen. Nu känner jag mig stressad över att jag knappt hinner läsa alls. En om dagen passade mig perfekt! Kanske var det mer tiden som fanns. Till att göra vad jag ville på. TV-tittandet, liksom skrivandet, fick stå tillbaka för läsandet. Bok på bok. Sida efter sida. Ord följt av fler ord.

Jag önskar jag kunde säga att mitt förhållande till böcker har mognat och blivit vuxnare. Men jag känner mig nästan som en missbrukare när jag uppenbarligen har svårt att gå till biblioteket utan att låna några (välj själv hur många) böcker. Det kan förvisso bero på att jag älskar bibliotek. Fast det är en helt annan historia.

Vad blir man då?

Har ni tänkt på hur ofta vi pratar om vad vi ska bli? Redan när man är liten får man frågan om vad man vill bli när man blir stor. Som om man inte är någon. Vi är också så ivriga på att veta vad folk ska ha saker till. Vad det de läser eller gör ska leda till. Helst verkar det som att det ska vara en examen som kan bli till ett konkret jobb.

På min förra folkhögskola fick jag ofta svara "nej, man blir inte präst när man gått på Bibellinjen". Det året var något av det bästa som hänt mig. Ändå skulle jag inte ha det till något och att jag inte ens blev någonting var svårt för många att förstå. I höst har jag än en gång bombarderats med frågan vad jag blir nu när jag går en skrivarlinje. De flesta gissar på journalist eller författare. Förvisso skriver vi reportage och ger ut en antologi i slutet av läsåret, men det är inte journalist eller författare som är målet med linjen i sig. Det var inte vad jag tänkte när jag kom hit i alla fall. Mer att det är ett år när man får prova på olika former av skrivande och har möjlighet att fundera på om det är något man vill satsa på.

Vad blir man då på skrivarlinjen? Klokare skulle jag vilja säga. Men också mer förvirrad. Jag har lärt känna mig själv i höst och det är mer värt än alla titlar man någonsin kan ha, samtidigt finns det plötsligt många fler vägar att välja på. Ändå tror jag det är viktigt att hålla fast vid att jag faktiskt är någon. Jag måste inte bli mer än det.

Det bästa med julen

Min tredje responstext.

Som barn var det bästa med julen just julen. Man var ledig från skolan i vad som kändes som en evighet. Snön föll alltid dagen innan julafton och nästa morgon vaknade man upp till en Bullerbyjul. Jag gillade verkligen allt: pyssla, göra julgodis, smyga med klappar, arrangera om julkrubban några gånger om dagen. Julen var alldeles, alldeles underbar!

När jag blev större försvann den underbara julkänslan och jag insåg vad som var viktigt i decemberlivet. Jag tyckte nog jag blivit vuxen som insett vad som verkligen var det bästa med julen. Vem som helst kunde väl förstå att det inte var pepparkakor eller julotta som var grejen, utan det som hände efter julen. Här syftar jag inte på mellandagsrean utan det andra som händer den 27 december. Det var nämligen då det trillade ner tjocka sommarkataloger från diverse postorderföretag i brevinkastet. Då var julen äntligen över och man fick lov att börja drömma om sommaren igen. Ljuvliga varma årstid!

Jag slutade se tjusningen med den jultraditionen. Kanske bero det på att jag senare delade ut ett otal av dessa kataloger, både i smällkall snöstorm och i dallrande julihetta. Jag flyttade hemifrån och som student var det bästa med julen att tentorna var över och att man hade ett hyfsat långt jullov framför sig. Man behövde inte ha dåligt samvete för att man inte pluggade eftersom kurserna var slut och de nya inte började förrän i mitten av januari. Det bästa med julen var att få vara ledig helt enkelt.

Under några år blev sedan julen mest jobbig och jag har svårt att minnas att det fanns något överhuvudtaget som var bra med den just då. Förra året kom jag på vad som var bäst igen! Det är väl så att ju äldre man blir desto närmare sig själv kommer man. Man blir medveten om vad som är viktigt och hittar solskenet på nya, kanske oväntade, ställen. Min lillebror hjälpte mig den här gången. Han lånade ut sina resminnen från jordenruntresan och de gav mig tillbaka glädjen i decembermörkret. Jag tror jag håller fast vid det den här gången. Det kan inte vara på något annat sätt än att det bästa med julen är att få gå omkring i rödblåa flip flop.