Jag tillbringade ett helt år med att vara medvetet extra social, så social att jag ibland inte kände igen mig själv. Sen kom året med den rabiata feministen och allt vad det innebar. Och trots att jag fick otroligt mycket från min omgivning under den tiden, är den nu förbi och min energi är slut.
Likväl utsätter jag mig om och om igen för den värsta av sociala utmaningar, att vara i sammanhang där det känns som om alla andra känner varandra och ingen ser mig, vilket ofta slutar med att jag går hem med ensamheten och känslan av att inte höra hemma någonstans. Och även om jag inte alls lika ofta uttalar mina feministiska åsikter, gråter jag fortfarande inuti när någon inte bara cementerar könsrollerna utan försöker tatuera in dem i min vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar