Dikt

Jag kan fortfarande känna
dina fingrar

Hur de långsamt
ömt
tog tag
i mig

Förflyttade mig
oss
till en annan värld
en annan tid

Drömmarnas värld
tror jag det kallas

Tänk om
drömmen
blev
till verklighet

Galen i böcker

Jag måste erkänna: jag är en bokslukare. Sedan jag lärde mig att läsa som femåring har jag haft ett speciellt förhållande till böcker. Det har alltid funnits en boks äventyr att upptäcka. Nya världar att inta. Människor att lära känna. Bokstäver att svälja med hull och hår.

På lågstadiet kunde min kompis och jag låna några (välj själv hur många) böcker i skolans bibliotek för att sen gå hem och lägga oss i var sin fåtölj och läsa tillsammans. Det var nästan en tävling mitt i njutningen för att se vem som läste ut sin bok först.

Fördelen med att vara student på universitetet var att jag själv bestämde över min tid. Ville jag sitta och läsa romaner hela dagen kunde jag göra det. Nackdelen var att det ofta fanns perioder när jag inte hade energi till att läsa mer än kurslitteraturen. Det kan man säga att jag har tagit igen.

Under jullovet läste jag nästan en bok om dagen. Nu känner jag mig stressad över att jag knappt hinner läsa alls. En om dagen passade mig perfekt! Kanske var det mer tiden som fanns. Till att göra vad jag ville på. TV-tittandet, liksom skrivandet, fick stå tillbaka för läsandet. Bok på bok. Sida efter sida. Ord följt av fler ord.

Jag önskar jag kunde säga att mitt förhållande till böcker har mognat och blivit vuxnare. Men jag känner mig nästan som en missbrukare när jag uppenbarligen har svårt att gå till biblioteket utan att låna några (välj själv hur många) böcker. Det kan förvisso bero på att jag älskar bibliotek. Fast det är en helt annan historia.

Kura skymning

Ikväll har min klass "Kura skymning" på skolan där vi kommer läsa upp våra texter. Detta är en av de dikter jag har tänkt läsa.

Snöflingorna
har släppt taget om molnen

Lämnat sin trygghet
tagit steget
ut
i det kalla
okända

De seglar
genom luften som lätta fjädrar

Byter riktning
om vindarna tillåter

Tid är en oväsentlig faktor
när man skapar vackra mönster
i vinternatten

Som vackra balettkjolar
singlar flingorna mot marken

Rusar inte
den växande gemenskapen till mötes
långt där nere

Vad blir man då?

Har ni tänkt på hur ofta vi pratar om vad vi ska bli? Redan när man är liten får man frågan om vad man vill bli när man blir stor. Som om man inte är någon. Vi är också så ivriga på att veta vad folk ska ha saker till. Vad det de läser eller gör ska leda till. Helst verkar det som att det ska vara en examen som kan bli till ett konkret jobb.

På min förra folkhögskola fick jag ofta svara "nej, man blir inte präst när man gått på Bibellinjen". Det året var något av det bästa som hänt mig. Ändå skulle jag inte ha det till något och att jag inte ens blev någonting var svårt för många att förstå. I höst har jag än en gång bombarderats med frågan vad jag blir nu när jag går en skrivarlinje. De flesta gissar på journalist eller författare. Förvisso skriver vi reportage och ger ut en antologi i slutet av läsåret, men det är inte journalist eller författare som är målet med linjen i sig. Det var inte vad jag tänkte när jag kom hit i alla fall. Mer att det är ett år när man får prova på olika former av skrivande och har möjlighet att fundera på om det är något man vill satsa på.

Vad blir man då på skrivarlinjen? Klokare skulle jag vilja säga. Men också mer förvirrad. Jag har lärt känna mig själv i höst och det är mer värt än alla titlar man någonsin kan ha, samtidigt finns det plötsligt många fler vägar att välja på. Ändå tror jag det är viktigt att hålla fast vid att jag faktiskt är någon. Jag måste inte bli mer än det.

Just nu

jag önskar du var här
torkade mina tårar
höll om mig i en evighet
tröstade med orden
det blir bättre snart
allt kommer ordna sig
jag önskar du var här

Vårkänslor

Åker till sjukhuset i stora staden
för att bli frisk i kroppen
Solen lyser upp dagen
Livet spirar och gräset är grönt
Framtidsoron är som bortblåst
den försvann lika fort som snön
Själen föds på nytt
ögonen öppnas

Jag älskar putsade fasader!

Jag är knäpp
men lycklig
Våren kom tidigt i år

Bekräftelse

När ingen märker mina nya byxor eller min nya hårfärg och jag reagerar på det, inser jag att mitt behov av bekräftelse är väldigt stort. För stort? Förvisso är byxorna lånade och eftersom ingen säger något kan jag kanske anta att de passar väl in bland de andra kläderna i min garderob. När man färgat utväxten och ingen säger något får det väl ändå räknas som att frisören lyckats göra slingorna naturliga. Ändå vill jag att någon ska se...