Rädsla

Det finns människor jag är rädd för. En hel del okända personer men också några i min närhet. Alltså personer jag kallar mina vänner och som jag tycker om, på något märkligt vis. De har många bra tankar och är duktiga på att uppmuntra andra, så vid första anblicken verkar de ganska harmlösa. MEN jag är rädd...

När jag träffar dem är det med en slags skräckblandad förtjusning jag ger mig in i diskussioner. Det finns en tvekan inom mig varje gång jag ska lägga fram min åsikt. Oro för att de ska döma ut mig som dum, inkompetent, totalt värdelös eller någon annat jag fått för mig att de tror om mig. En ständig rädsla för att säga fel saker, för att bli golvad av en otrolig retorik och för att inte duga.

De är definitivt sådana människor jag misstänker för att prata om mig när jag gått. Men frågan är om jag är paranoid eller om min rädsla är befogad? Det kan vara så att det bara är den allmänmänskliga rädslan för att ”bli avslöjad” som spökar i mig.

Ska jag vara rädd för dem eller låter jag mig bara skrämmas?

Jag vill bara vara vanlig

Jag vill bara vara vanlig. Ha ett vanligt jobb med vanlig lön och semester, så jag kan betala min vanliga hyra och planera vanliga resor med mina vanliga vänner

Jag vill bara vara vanlig. Plugga en vanlig kurs, så jag kan leva alldeles vanligt på pengar från vanliga CSN

Jag vill bara vara vanlig. Ha vanliga yrkesdrömmar, så jag slipper vara rädd för vad vanliga människor ska tycka om min ovanliga utbildning

Jag vill bara vara vanlig. Ha vanliga intressen, så jag inte behöver försvara mina ovanliga passioner

Jag vill bara vara vanlig. Heja på ett vanligt lag i en vanlig sport, så ingen vanlig person behöver höja på sina vanliga ögonbryn fler gånger

Jag vill bara vara vanlig. Tycka om vanliga filmer, som jag kan se med vanliga människor i vanliga situationer

Jag vill bara vara vanlig. Inte som alla vanliga andra men ändå. En som är sitt vanliga jag utan att sticka ut alltför vanligt mycket och som vanligt passar in

Drömmar

Jag sträcker fram min dröm, oviss om du kommer kasta bort eller ta emot den. Om du kastar bort den är risken stor att någon också trampar på den. Är jag redo för det här? Är jag villig att ta risken? Eller chansen?

Alltför många drömmar har krossats mitt framför ögonen på mig, utan att jag ens hunnit protestera. Ibland har jag försökt samla ihop bitarna men annars har jag bara vänt mig om, gått min väg och placerat drömmen i glömskans land.

Jag sträcker fram min slutna hand. Ovillig att släppa taget. Inte ännu. Orolig för vad som kommer att hända om jag öppnar handen. Sen finns det ingen återvändo.

Våra drömmar är så sköra. Spröda och lätta att krossa, som en småkaksdröm. Så obeskyllt enkelt att förstöra dem.

Det knastrar när du går din väg. Oberörd och nästan med triumf i blicken. Jag böjer huvudet och sakta trillar tårarna ner på marken, där de blandas med mina krossade drömmar. Ännu en gång är jag tillintetgjord.

Beslut

En resa norröver ger mig möjlighet att konkretisera mina funderingar om framtiden. Vad vill jag göra och var vill jag vara? Följdfrågorna blir oundvikligen: vad håller mig kvar och vad driver mig vidare?

Som så många gånger förr står jag inför beslut som bottnar i vad som är viktigast för mig och vad jag är beredd att offra. Finns det en rätt väg för mig eller handlar det bara om min personliga vilja? Elizabeth George skriver "Det finns inga felaktiga beslut. Bara de beslut som vi fattar och det som vi lär oss av det". Kanske handlar det om, om jag är redo att förlora något för att kunna vinna något annat. Självklart hade jag önskat få, både behålla kakan och äta upp den. Men som vi alla vet, går det inte. Paradoxernas paradox...

Det är med en lättnadens suck jag lämnar tankens vägskäl för den här gången. Detta är varken tiden eller platsen för mig att fatta några beslut. Dessutom ligger inte alla beslut hos mig. Skönt slippa bestämma allt. Men framförallt skönt slippa bestämma sig nu.

En vän

En av min mammas väninnor fick åka till psykakuten häromveckan. Efteråt lär hon ha sagt ”Jag ska aldrig mer låta bli att berätta för mina vänner hur jag mår”. Antingen kan man undra vad det är för vänner hon har, som inte märker att hon mår dåligt, eller så är hon otroligt bra på att spela teater.

Pratade med en kompis om vänskap i dag; om och hur man hör av sig, vilka stora händelser i livet man väljer att berätta – och för vem, om att växa och utmana varandra. Vad vill vi med våra vänner? Är de bara en sorts accessoar, som vi behöver för att känna oss behövda och ha en tillhörighet någonstans? Eller spelar de en större roll i våra liv? Låter vi dem göra det?

Vet dina vänner hur du mår? Jag menar inte att man måste vända ut och in på sig och vara genomskinlig, men man kan lätta lite på masken för någon. Vem kräver att vi ska vara så perfekta inför varandra?

När jag var yngre trodde jag att jag var den enda med en komplicerad relation till mina föräldrar och en hyfsat dysfunktionell familj för övrigt. För några år sedan umgicks jag med några tjejer mer eller mindre dygnet runt, vi lärde känna varandra och efter ett tag vågade vi också dela med oss av vårt förflutna. Det var då jag upptäckte att ingen av de andra hade den där perfekta familjen som jag gick omkring och trodde att ”alla andra” hade.

Varför visar vi hellre upp en perfekt yta än en liten bit av vårt riktiga jag?

Unik

Vi vill vara som alla andra och ändå vara unika. Hur vi får ihop den ekvationen är för mig obegripligt. Ännu en av livets paradoxer. För att passa in jämför vi oss med varandra till leda. Oftast bara till det yttre, det vi kan se, vilket inte alls blir en rättvis jämförelse. Samtidigt gör vi allt vi kan för att framstå som en av vårt slag, oersättliga och så ”egna” att vi förtjänar en plats i rampljuset.

Hur vi än gör har vi väldigt stort fokus på oss själva. Vi står där och stirrar in i spegeln. Grämer oss över de skavanker på kroppen eller själen som hindrar oss från att uppnå det ”alla andra” gjort. Sänker vårt eget värde i jämförelsen med de som lyckats och utplånar på så sätt möjligheterna att uppgradera synen på vår unik-het. I strävan efter att stå ut från mängden fortsätter vi jämförandet och på andras bekostnad klättrar vi upp till toppen.

Har vi glömt bort att det finns ett fönster bakom oss? Det skymtar förbi i spegeln men vi är så upptagna av oss själva att vi inte ser det. Hade det inte varit bättre om vi vände oss om, bort från spegeln och självkärleken (alt. självhatet), och tittade ut genom fönstret mot världen? Kunna säga ”Här är jag med mina förutsättningar. Vad kan jag ge? Och titta där är du. Vad fint att du också är med här, för jag kan inte vara allt... ”

Vi är unika. Skapade att reflektera något större. Var och en på sitt sätt. Ingen kan ersätta någon annan. Ingen kan vara någon annan. Du måste vara du och jag måste vara jag. Någonstans måste vi acceptera detta för att kunna gå vidare.

Den som väntar

Åh, detta väntande! Alldeles för många återvändsgränder och röda trafikljus. När ska det ta slut? Kommer jag någonsin fram? Eller .. vart är jag på väg?

”Jesus, Du är konung, mitt ibland oss. Du har makten i Din hand”

Jag har ett val varje dag; att se på väntandet som förbannelse eller välsignelse. Hur har du tänkt, Gud? Är det så här det ska vara? Livet?

”He’s waiting, for you to come to Him .. So close your eyes and feel His love”

Eller är det du som står och väntar på mig? Med öppna armar och en något överseende blick. Hur länge har du väntat? Förlåt att jag bara ser mig själv...