Och så får jag det där avgörande ögonblicket - som jag aldrig någonsin fått förut i mitt liv. Ögonblicket jag önskat mig i flera månader. Ögonblicket som jag regisserat i mitt huvud tusen gånger. Ögonblicket som jag inte anat skulle bli så här. För det var trots allt jag som bestämt på förhand att vi inte skulle ses mer. Och ändå är det jag som går därifrån med brustet hjärta och ögon som hotar med översvämning.
Om någon knappt visat dig särskilt mycket respekt tidigare i ditt liv, är det då konstigt om du inte litar på den högst oväntade respekten du plötsligt möts av? Är det en riktig förändring eller bara en tillfällig - och högst instabil - vapenvila?