Balkongliv

De har varit små. De har varit obesökta. De har delats med två och tjugotre. Men för två år sedan fick jag äntligen min helt egna balkong! Med utsikt över Sundet när vädret tillåter. Eller när nyårsnatten är stjärnklar och fyrverkerierna visar vägen.

Första sommaren var det tomt där ute. De få soliga dagarna jag tillbringade hemma var det ett ständigt släpande. Köksstolar ut. Köksstolar in. Jag kände mig inte ett dugg konstig eftersom de flesta av mina grannar inte heller hade något på sina balkonger.

Året därpå fixade jag dit både bänk och blommor. Sommaren bjöd på långa sköna stunder i solen. Nu kände jag mig lite mer konstig. Det var nästan ingen annan i kvarteret som satt på balkongen.

Den här säsongens nytillskott är en soffa. Med ordentligt ryggstöd så jag slipper få ont i kroppen när jag sitter ute och läser. Min sommarplan är att byta det gamla insynsskyddet. Eftersom jag är en av de få som har ett sådant får jag väl stå ut med att vara konstig.

Jag önskar jag kunde säga att vi ses på balkongen i sommar men du är inte där och även om du hade bott granne med mig hade du ändå inte varit där. På balkongen och njutit av livet.

Spår i sanden

Havet sköljer över dina fötter
Sanden blir blöt och du sjunker ner
djupare
Dina steg dröjer sig kvar
Du vill hålla fast ögonblicket
Nuet
Det som var nu

Med en suck lösgör du fötterna ur leran
börjar långsamt gå bort mot bryggan
När du vänder dig om
har havet utplånat dina spår
Dina avtryck har försvunnit
Din närvaro är bortsopad
Allt som finns är nu

Illustratör sökes!

Veckans uppgift var att skriva en saga. Det jag behöver nu är någon som vill illustrera den. Är det du? :)

TYRA TAXICHAUFFÖR

Det var en gång som sig bör
en ovanligt trevlig taxichaufför
Tyra körde sin bil
i bussarnas fil
och sjöng glatt "det är jag som kör!"

Varje dag tog hon svängen vid parken
med sladd, bara två hjul i marken
Hennes bil var en borg
på gator och torg
Men när vintern kom tog hon sparken

Borgmästare Björkdahl trivdes med sitt liv
Folket i staden hittade inte på kiv
Aldrig det hände
vänner man kände
något som krävde privatdetektiv

En helt tillfällig torsdag då solen den lyste
Tyra såg folket på torget som myste
på bänkar i sol
En doft av viol
Åh! Av pollen i luften hon nyste

Barnen i staden gick till skolan på rad
Nora var ledsen men Evert var glad
Nils gick först
Elsas väska var störst
De vinkade till Tyra med blåa små blad

I det röda palatset kallat stadshus
planerade borgmästare Björkdahl ett bus
Han snickrade på
smög sedan fram på tå
till Trädgårdsgatans enda trafikljus

Plötsligt en låda på gatan så att
Tyra inte hann svänga på sin ratt
när hon körde förbi
Någon låg ju däri!
Borgmästare Björkdahl blev alldeles platt

Barnen ropade, polis Päronkvist skrek
Tyra satt stilla i bilen, helt blek
Det här var inte alls bra
Manglade vänner vill ingen ha
Solen försvann och modet Tyra svek

Men alla i staden kom och drog ut
så borgmästare Björkdahl blev vanlig till slut
De skakade och knäckte
på benen han sträckte
och Tyra kunde andas och pusta ut

Solen lyser på nytt i vår stad
Barnen leker och Tyra är glad
Borgmästare Björkdahl står
Polis Päronkvist går
på gatan i en präktig parad

Svar på bön

Hör Gud mig när jag ber? Jag vill tro det. Men ibland är det svårt att lita på det. Länge har jag bett för min framtid. Att jag ska komma på vad jag vill bli och vilken del av arbetsmarknaden som är rätt för mig. Många har försöken varit. Mot ångesten. Mot andras åsikter. Mot mina argument.

Bönesvar är inte alltid eldskrift på väggen. Även om vi många gånger önskar att det var så enkelt. Gud talar oftare genom andra människor och våra tankar. Sakta men säkert försöker han få oss att förstå vad som är viktigt för oss i livet. Genom våra egenskaper och vad som driver oss.

Jag sökte hit (för ett år sedan) för att göra plats för skrivandet i mitt liv. För att ge min dröm en chans. Jag kom inte hit för att få vänner för livet. Inte för att springa långa rundor i skogen. Inte för att slippa laga mat i ett år, dela hus med fem andra eller för att spela innebandy varje torsdag. Inte för att ha spindlar i duschen heller.

Men nu står jag här i slutet av läsåret och drömmen har fått en ärlig chans. Skrivandet har fått större plats. Kräver faktiskt att få finnas kvar. Samtidigt har jag fått allt det andra också. Gud ger mig bönesvar som är ännu bättre än det jag bett om för att citera Tim Guénard. Ett svar på en bön jag inte ens hunnit be.

Jag, du och han

Jag gjorde det med glädje när jag var yngre. Gick in i det med liv och lust. Skapade vänskapsband mellan bänkarna i klassrummet. Dansade frivilligt utan blygsel. Ohämmat.

När jag blev äldre gjorde jag bara det under tvång. Pålagt utifrån. Ingen frågade om jag ville vara med. Men det fanns ingen annan utväg. Nicka, le och håll med. Blunda och hoppa. Ut i intet.

Nu ska jag göra det på beställning. Med dig. Med andra. Som inte bjuder till. Vägrar hjälpa mig när jag försöker. Sedan måste jag svara om jag tycker det är roligt. Stå framför kameran och prestera.

Men jag säger nej. Bestämt nej. Skräddaren säger nej.

Och jag tänker på min lillebror. Som inte riktigt finns. För killen på Facebook med dimmig blick är inte pojken som är världsbäst på att kramas. Han som torkar mina frustrationstårar, som peppar mig och får mig att undra vem av oss som egentligen är äldst. Han som en vanlig kväll hos föräldrarna frågar om vi inte ska ligga i hans säng och kolla på film tills vi somnar.

För han vet. Att det dämpar. Det som vi inte vill prata om. Men som alltid är närvarande (i vår syskonrelation). På samma sätt som dina känslors frånvaro i min tillvaro.

Vad du inte vet är att ni är lika. Så otroligt lika. Och jag är rädd. Att hans baksidor ska vara dina. Hans vanor dina. Hans annorlunda tänk ditt.

Och jag undrar.
Om du finns.

Tankens kraft

Idag är en bra dag. Solen lyser och fåglarna kvittrar. Det är ägg till frukost och det är den bästa dagen på hela veckan!

Inte det? Jag som trodde det räckte att tänka att det är en bra dag för att få det att hända. Krävs det inte bara några enkla ord för att dagen ska bli ljusare än den annars skulle varit?

Det sägs att om man tänker att man är smart blir man också smartare. Borde det då inte rimligtvis vara så - att om man tänker att man har en bra dag, då har man det också? Inga fler dåliga dagar. Vad skönt! Inga fler dåliga hår-dagar heller för den delen. Fast det kanske är svårt att undvika.

Positivt tänkande och mental träning handlar mycket om att visualisera och kunna se situationer framför sig. Det man är rädd för eller vill uppnå. Att man håller föredrag inför hundra personer. Vinner OS-guld. Säger upp sig från jobbet man egentligen inte gillar. Sedan är det bara att göra det. Hur enkelt som helst. Tro på det - så klarar du av allt i hela världen!

Men alla vinner inte OS. Alla vågar inte ge upp sin fasta anställning för total ovisshet. Ändå fortsätter vi öva oss i affirmationer och tro på att vi kan flytta berg. Kanske måste vi sikta mot rymden för att nå trädtopparna. Till att börja med i alla fall.

Så med tankens kraft kan jag alltså göra det här till en bra text. Lyckades jag?

När orden försvinner.

I två månader har jag skrivit ord. Nya ord, nya meningar. Skrivit om meningarna, valt andra ord. Ändrat, flyttat om, tagit bort och lagt till. Orden var mitt allt. Då.

Nu. Efter att jag skickat in min ansökan för en vecka sedan har jag varit tom. Orden finns inte där längre. Jag sätter mig ner för att skriva. Både det jag måste och det jag vill. Men det kommer ingenting. Orden har tystnat. Det finns inget kvar.