Välja rätt

Hela tiden står du inför val. Varje dag. Varje sekund. Du kan välja att läsa detta eller låta bli. Du kan äta gröt eller müsli till frukost. Du får välja om du ska köpa Aluma av kvinnan utanför Ica. Du behöver inte ge din vän en komplimang för hans nya tröja men du kan välja att göra det. Du har ett val. Att välja rätt. Eller välja fel?

Sedan finns de valen du ser som lite mer livsavgörande. Vad du ska göra med ditt liv. Vårterminen är på väg att ta slut och valet står mellan att stanna kvar eller söka nytt. Fortsätta med den inriktning som varit eller gå vidare med något annat.

Du fasar inför sökningar till jobb och utbildningar. Önskar du slapp välja. Väntar så länge det går. Det finns en chans att någon annan väljer åt dig. Du har svårt att bestämma dig. Velar fram och tillbaka. Tvekar. Vet inte vilken väg som är rätt. Kanske blir du handlingsförlamad i valsituationer. Vågar inte välja i rädsla för att välja fel.

Rädslan för om det finns rätt eller fel kanske alltid kommer finnas där. Oftast behöver du bestämma dig, det vill säga välja, för att veta om det är rätt. Just nu. För dig. En klok man sa en gång: "Det är lättare att ändra kurs på ett skepp som rör på sig än ett som står still!"
Ska du inte hissa seglet?

Vårkänslor

Varje år blir det vår. Det känns som en nyhet varenda gång. Äntligen har våren kommit! Vi välkomnar den med öppna armar och bara fötter. Hur underbart det än är med varmare dagar är det tydligen inte bara en nyhet för oss varje år utan också uppenbart att vi inte lärt oss någonting sedan sist.

Naturen har legat i dvala under vintern och vågar sig fram när vårsolen värmer jorden. Precis som vi nordbor som kommer ut från våra iden när ljuset återvänder till dessa breddgrader. Har det inte varit ett snötäcke som gömt världen så har det åtminstone varit ett långvarigt grått molntäcke som skymt solen.

När marssolen lyser överger vi lättvindigt dunparkasen för en tunnare variant, om vi ens tar någon jacka alls på oss och de ljusa vårskorna känns mycket fräschare än de klumpiga vinterkängorna. Vi letar upp solglasögonen och intar bästa platsen för att insupa all sol som går. På parkbänkar och stentrappor, överallt ser man bleka nordbor så svältfödda på ljus (och värme) att varje sekund i solen blir otroligt viktig. Det är som en omedelbar förälskelse. Vi vill ha allt på en gång och är inte villiga att vänta på någonting.

Om våren är en nyhet för oss varje år är det kanske inte så konstigt att vi glömmer att det finns en risk för bakslag. Om det är sol vill man ju sitta ute! Det är klart man utgår från almanackan när man väljer vilka kläder man ska ta på sig. Och så sitter vi där i kortärmat på uteserveringen när det börjar snöa igen.

Osminkad sanning

Du står mitt i rummet där
människor passerar
stannar upp
går runt

Dina ögon är öppna
för deras beteende
osminkad
sanning

Du överväger om du borde
göra som de
ändra ditt yttre
och ditt inre

Dina tankar står stilla
liksom handlingskraften
vill inte
flyta med

Du känner dig själv
och hittar modet
igen
inom dig

Du är
den du vill vara

Scenminnen

Träder in i svarta lådan. Tvekar. Har inget att komma med. Scenvana - någon? Ursäktande förklaring. Min erfarenhet är inte så stor. Har bara dansat i ett spex. Annars håller jag mig till dekor och rekvisita.

Dagarna i lådan går. Sanningen kommer fram. Långt tillbaka i minnet. I tiden. Hittar jag: danske wienerbrød med chokolade i midten och det är jag som säljer dem! Roliga timmen. Mellanstadiet. Jag fick vara med de äldre eleverna. Scenskräck obefintlig. Ännu inte påhittad.

Ett år senare. Flickrum på landet. Kompisarna samlas för att skriva pjäs till skolans årliga kabaré. Vi övade i många timmar. Mycket fniss. Slutlig succé.

Långa korridorer. Som i skolans dikttävling blev till ett fängelse. Fylls med människor i vita lakan. Jag ser Jason och Medea. Euripides skymtas i bakgrunden. Det var bara den första. De andra är fortfarande gömda i minnets märkliga arkiv. Gymnasiet. Dramatik på svensklektionerna.

Ofrivillig intervjuare på folkhögskola. Dubbla tal till bästa vännen. Givet spex på bröllop. Listan kan bli längre. Ursäkten för att inte ha någon scenvana känns nu ganska tom. Allt bagage räknas. Allas förflutna finns med. På scen. Det jag ser och det jag bara minns.

Dikt

Jag kan fortfarande känna
dina fingrar

Hur de långsamt
ömt
tog tag
i mig

Förflyttade mig
oss
till en annan värld
en annan tid

Drömmarnas värld
tror jag det kallas

Tänk om
drömmen
blev
till verklighet

Galen i böcker

Jag måste erkänna: jag är en bokslukare. Sedan jag lärde mig att läsa som femåring har jag haft ett speciellt förhållande till böcker. Det har alltid funnits en boks äventyr att upptäcka. Nya världar att inta. Människor att lära känna. Bokstäver att svälja med hull och hår.

På lågstadiet kunde min kompis och jag låna några (välj själv hur många) böcker i skolans bibliotek för att sen gå hem och lägga oss i var sin fåtölj och läsa tillsammans. Det var nästan en tävling mitt i njutningen för att se vem som läste ut sin bok först.

Fördelen med att vara student på universitetet var att jag själv bestämde över min tid. Ville jag sitta och läsa romaner hela dagen kunde jag göra det. Nackdelen var att det ofta fanns perioder när jag inte hade energi till att läsa mer än kurslitteraturen. Det kan man säga att jag har tagit igen.

Under jullovet läste jag nästan en bok om dagen. Nu känner jag mig stressad över att jag knappt hinner läsa alls. En om dagen passade mig perfekt! Kanske var det mer tiden som fanns. Till att göra vad jag ville på. TV-tittandet, liksom skrivandet, fick stå tillbaka för läsandet. Bok på bok. Sida efter sida. Ord följt av fler ord.

Jag önskar jag kunde säga att mitt förhållande till böcker har mognat och blivit vuxnare. Men jag känner mig nästan som en missbrukare när jag uppenbarligen har svårt att gå till biblioteket utan att låna några (välj själv hur många) böcker. Det kan förvisso bero på att jag älskar bibliotek. Fast det är en helt annan historia.

Kura skymning

Ikväll har min klass "Kura skymning" på skolan där vi kommer läsa upp våra texter. Detta är en av de dikter jag har tänkt läsa.

Snöflingorna
har släppt taget om molnen

Lämnat sin trygghet
tagit steget
ut
i det kalla
okända

De seglar
genom luften som lätta fjädrar

Byter riktning
om vindarna tillåter

Tid är en oväsentlig faktor
när man skapar vackra mönster
i vinternatten

Som vackra balettkjolar
singlar flingorna mot marken

Rusar inte
den växande gemenskapen till mötes
långt där nere