Avsked

Min andra responstext.

Jag vill aldrig mer se dig, är det enda jag kan tänka när jag står framför dig på perrongen. Du ska resa långt långt bort och jag borde tänka snälla fina tankar om dig, om oss, men kan inte lura mig själv. Jag hatar att våra avsked måste sluta i gräl. Det känns så otroligt onödigt att vi håller på så här. Det är tillräckligt med känslor i omlopp ändå. Man kan tycka att vi skulle ha lärt oss vid det här laget.

Jag ser upp och möter din blick. En stadig blick som saknar ord. När blev det så här fel? Du som var det bästa som hänt mig. Det känns så avlägset nu. Ibland önskar jag att vi kunde vara sådana där människor som kan sopa problemen under mattan, rycka på axlarna och gå vidare. Som om ingenting hänt. Men det går liksom inte. I stället är det höjda röster och nattlånga diskussioner. Vi har slängt ut mattorna för att inte frestas. Inga snubbelrisker hemma hos oss inte.

Människorna runt oss distraherar mig. Får mig att börja fundera på deras livsöden. Som vanligt är min fantasi livlig. Efter några ganska osannolika och väldigt dramatiska historier glider mina tankar över i undran om hur vi uppfattas. Syns det att vi är osams eller tror folk bara att vi krampaktigt försöker klara av detta avsked utan att bryta ihop? Ingen av oss är bra på att spela teater så jag skulle gissa på det förra snarare än det senare. Typiskt mig att fundera på hur andra ser på mig. Du har sagt det så många gånger och jag kan visst inte sluta.

Dina ögon svämmar snart över och du omfamnar mig. Alltid lika mån om att jag inte får se dina tårar. Vem tror du att du lurar? Tuffa grabbar gråter visst! Jag vet att du vet, men vet du att jag skulle älska dig ännu mer om du vågade sänka din machogarde. Din definition av manlighet stämmer inte överens med min. Där är något du kan lära av mig.

Jag kan känna ditt hjärtas slag mot mitt öra. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Livet pulserar genom din kropp. Genom min. Jag vill inte döda det som vi skapat. Ingenting kan vara värt det. Inte ens det här grälet är värt det.

Konduktörens vissla avbryter oss. Du håller mig på armlängds avstånd. Ser mig djupt i ögonen. Själens spegel. Inte förrän i dag har jag förstått det uttrycket. Insikten får mig att darra inombords. Att det kunde vara så sant! Jag ser din själ. Som jag såg den första gången. Skör och vacker. Fylld med villkorslös kärlek. Du kramar min hand.
”Förlåt” och dörrarna stängs.

TANKA

Nu har vi äntligen börjat med poesi på lektionerna! I dag fick vi öva oss på att skriva sapfiska strofer. Ganska svårt.

Mörkrets kyla innerligt frostig känsla
Bortom allting vilande värmens dåtid
Solen stiger aldrig då vintern nalkas
Verkligen illa

2 vs. 3

En enda siffra skiljer dem åt. De är lika som dag och natt men delar ändå så mycket.

Det första gavs mig för snart fem år sedan. Eller kanske var de snarare så att jag verkligen erhöll det för tapper insats och goda försök. Jag bär det med stolthet. Men det är med viss genans jag pratar om det. Jag vill inte bli dömd på grund av det, samtidigt som det är så pass ovanligt att det skulle kunna imponera på rätt person.

Den andra kom som ett brev på posten i våras. Förväntad och ganska ovälkommen. Det var inte med lite ångest jag var tvungen att ta till mig den. Göra den till min. Stoltheten lyser här med sin frånvaro och jag pratar helst inte alls om den. Det är med sänkt blick jag erkänner den, om jag inte väljer den barnsliga varianten. Men det känns mest som ett fegt alternativ.

Båda har benägenhet att få andra att tro saker om mig. Då är du ju... eller jaha, men borde inte du då... Jag värjer mig hjälplöst för omvärldens attacker. Att en nolla och en punkt kan göra så stor skillnad.

Högskoleprovsångest

Så skönt att få vara på den här sidan. Enkla sidan? Förvisso med ett ansvar som kan få vem som helst att tvivla på sin kapacitet, men utan tidspress och prestation. Inga ifyllda svarsblanketter, inget gult kontrollpapper. Ändå oroar jag mig. Tänk om de är jag om ett år. Orkar jag? Kan jag - ännu en gång - uppamma den kraft och motivation som krävs för ett ypperligt resultat? Just nu finns inte ens viljan. Förhoppningsvis behöver jag inte göra om min bedrift. Den är för evigt säkerställd. Åtminstone för stunden.

Sista dagen i mitt liv

Om i dag var sista dagen i ditt liv. Vad skulle du göra då?

Jag skulle säga att jag älskar dig. Du min finaste av vänner.

Skulle jag våga säga till dig att du är en fin man? Någon jag har vilat mitt hjärta på ett tag.

Och du. Du som lärde mig att älska. Dig skulle jag omfamna med all kärlek världen någonsin gav. Säga jag älskar dig så klart. Säkert flera gånger.

Jag skulle bada i havet. Gå i sandaler. Titta på handboll. Äta något gott och njuta av solskenet. Krama mina vänner. Kanske ringa och säga förlåt.

Varför gör jag inte det här varje dag?

Sagan om livet, första delen

Det här är min första responstext. Vi ger respons i helklass varje vecka. Förra måndagen var det min tur. Läskigt...

Det sitter en kung på en tron. Hans skägg har grånat för länge sedan. Många är åren han funnits till. Han ser ut över sitt rike. I hans ögon lyser kärleken när han ser på sitt folk.

I en avlägsen by, vid foten av ett berg, sjunger en kvinna sorgesånger över sin döde make. Vemod blandat med något slags hopp. Hon smeker med handen över magen. Hjärtat bultar. Liv som dör och liv som blir till.

Hästarna frustar i kungens stall. Det doftar halm och sprucket läder därinne. En liten pojke har smugit sig in. Han klappar stoet på mulen och viskar hemligheter i hennes öra. Människans bästa vän är inte den du tror.

Solens sista strålar sträcker sig ut över världen. Kungen skuggar ansiktet med handen. Han ser upp mot himlen. Fåglarna dansar med molnen som rekvisita. Deras sånger blandas med kungens mörka stämma. Om man lyssnar noga kan man höra en hel orkester.

Mamman till pojken i stallet skyndar fram över torget. Hon bär en korg fylld med äpplen. Det nybakta brödet håller hon ömt under armen. Hennes tankar är långt borta. Förbi sjöar och skog, i ett annat land. Där bor hennes folk. Årstider har passerat sedan hon lämnade dem. Lever de än? Hoppet är en trogen vän.

Ett dammoln flyger längs vägen. Bilen som kör alldeles för fort lämnar spår utan avtryck. Den lantliga idyllen håller andan. Kura skymning känns plötsligt så fel.

En festmåltid dukas upp. Kungens spelmän bjuder till dans. Maten är utsökt och vinet berusande. Skratten klingar mellan slottsväggarna. Barnen leker och stojar. Ljusen har tänts och mörkret faller sakta.

Getternas klockor klingar glatt. De små djuren har all tid i världen. Mjölkning och vila är just nu deras längtan. Vallflickan föser med varsam hand sina vänner mot målet. Alla ska följa med. Ingen blir ensam lämnad kvar.

Den stjärnklara natten förebådar något nytt. Något som kommer. Eller något som varit? Astronomen ser genom sitt teleskop ut i rymden. Hans panna är veckad. Kan inte förstå vad han ser. Gammal är äldst men hur? Och när då?

De visa har samlats på slottet. Några säger att det är dags. Andra tvekar och undrar om man inte kan vänta lite till. Det kan inte vara så här det är tänkt. Ingen vågar möta kungens blick. Han ser bekymrad ut. Men han vet. Nu är tiden. Platsen är redan bestämd.

För sen vägran

Utmanande är ett ord jag använt ofta för att beskriva min upplevelse av skolan hittills. Lektionerna har flyttat fram mina gränser. Långt mer än jag kunnat hoppas och tro. Livet efter skoltid har präglats av sociala utmaningar. Kanske har gränsöverskridandet inte varit lika markant där, men att umgås med nya människor är inte alltid så enkelt.

Fram till i går har det varit enbart positiva utmaningar på lektionstid. Jag har växt genom mina handlingar och bara det att våga har varit en vinst i sig. Därför blev kanske fallet så hårt. Det var så oväntat. Jag hade slutat lyssna på mig själv eftersom det gått så bra varje gång jag tagit steg ut i tomma intet på sistone. Det var så ovant att tro att mina inre protester var sanna. Men det var de och jag borde sagt ifrån. Tyvärr insåg jag det för sent.

I dag hade vi uppläsning/mickprovning och hela jag stretade emot. Den vanliga nervositeten blandades med tankarna från gårdagen. Skulle jag våga mig upp i sadeln igen? Just det här var inget jag skulle vägrat annars. Varit rädd givetvis, men ändå gjort utan större tvekan. Men med eftertankens beska smak i munnen satt jag bara där och stirrade rakt fram.

Ska mitt förflutna verkligen få diktera min framtid? Ett tillfälligt bakslag innebär inte total regression. Så jag är glad att jag tog mod till mig och gick upp på scen ändå. Det var inte det här kriget jag skulle utkämpa med gårdagens vapen. Men jag har fått mig en tankeställare. Det är tillåtet att vägra utan att det betyder att man slutar växa. Kanske är det till och med så att jag växer genom att jag lär mig urskilja sanningar från lögner. Även när de kommer inifrån.