Världspremiär!

Min pjäs är nu klar!

Hör av er om ni vill läsa den så mailar jag. Vill inte lägga ut den här eftersom den är ganska lång...

Det bästa med julen

Min tredje responstext.

Som barn var det bästa med julen just julen. Man var ledig från skolan i vad som kändes som en evighet. Snön föll alltid dagen innan julafton och nästa morgon vaknade man upp till en Bullerbyjul. Jag gillade verkligen allt: pyssla, göra julgodis, smyga med klappar, arrangera om julkrubban några gånger om dagen. Julen var alldeles, alldeles underbar!

När jag blev större försvann den underbara julkänslan och jag insåg vad som var viktigt i decemberlivet. Jag tyckte nog jag blivit vuxen som insett vad som verkligen var det bästa med julen. Vem som helst kunde väl förstå att det inte var pepparkakor eller julotta som var grejen, utan det som hände efter julen. Här syftar jag inte på mellandagsrean utan det andra som händer den 27 december. Det var nämligen då det trillade ner tjocka sommarkataloger från diverse postorderföretag i brevinkastet. Då var julen äntligen över och man fick lov att börja drömma om sommaren igen. Ljuvliga varma årstid!

Jag slutade se tjusningen med den jultraditionen. Kanske bero det på att jag senare delade ut ett otal av dessa kataloger, både i smällkall snöstorm och i dallrande julihetta. Jag flyttade hemifrån och som student var det bästa med julen att tentorna var över och att man hade ett hyfsat långt jullov framför sig. Man behövde inte ha dåligt samvete för att man inte pluggade eftersom kurserna var slut och de nya inte började förrän i mitten av januari. Det bästa med julen var att få vara ledig helt enkelt.

Under några år blev sedan julen mest jobbig och jag har svårt att minnas att det fanns något överhuvudtaget som var bra med den just då. Förra året kom jag på vad som var bäst igen! Det är väl så att ju äldre man blir desto närmare sig själv kommer man. Man blir medveten om vad som är viktigt och hittar solskenet på nya, kanske oväntade, ställen. Min lillebror hjälpte mig den här gången. Han lånade ut sina resminnen från jordenruntresan och de gav mig tillbaka glädjen i decembermörkret. Jag tror jag håller fast vid det den här gången. Det kan inte vara på något annat sätt än att det bästa med julen är att få gå omkring i rödblåa flip flop.

Dikt

Även idag har vi skrivit dikter på lektionen. Vi fick olika första rader att börja med. Det här är en av mina.

Jag bränner mina tårar långsamt
på insidan av själen
Ingen ser min sorg
men hjärtat känner den
Alltför väl
Dag och natt smärtar såret
Tiden läker, sägs det
men det tar en evighet

Katalogdikt

I dag fick vi läsa och skriva katalogdikter.

DET HÄR
Mest skog
Mest mellanstadienostalgi
Mest papper och penna i väskan
Mest te
Mer skratt
Mest grusväg och trähus i rött
Mer kärlek
Mest musik genom väggen
Mest vågade dagar
Mest obekanta
Mer svarta lådor
Mest tårar
Mest tidiga morgnar
Mest bokstäver i mitt liv

Avsked

Min andra responstext.

Jag vill aldrig mer se dig, är det enda jag kan tänka när jag står framför dig på perrongen. Du ska resa långt långt bort och jag borde tänka snälla fina tankar om dig, om oss, men kan inte lura mig själv. Jag hatar att våra avsked måste sluta i gräl. Det känns så otroligt onödigt att vi håller på så här. Det är tillräckligt med känslor i omlopp ändå. Man kan tycka att vi skulle ha lärt oss vid det här laget.

Jag ser upp och möter din blick. En stadig blick som saknar ord. När blev det så här fel? Du som var det bästa som hänt mig. Det känns så avlägset nu. Ibland önskar jag att vi kunde vara sådana där människor som kan sopa problemen under mattan, rycka på axlarna och gå vidare. Som om ingenting hänt. Men det går liksom inte. I stället är det höjda röster och nattlånga diskussioner. Vi har slängt ut mattorna för att inte frestas. Inga snubbelrisker hemma hos oss inte.

Människorna runt oss distraherar mig. Får mig att börja fundera på deras livsöden. Som vanligt är min fantasi livlig. Efter några ganska osannolika och väldigt dramatiska historier glider mina tankar över i undran om hur vi uppfattas. Syns det att vi är osams eller tror folk bara att vi krampaktigt försöker klara av detta avsked utan att bryta ihop? Ingen av oss är bra på att spela teater så jag skulle gissa på det förra snarare än det senare. Typiskt mig att fundera på hur andra ser på mig. Du har sagt det så många gånger och jag kan visst inte sluta.

Dina ögon svämmar snart över och du omfamnar mig. Alltid lika mån om att jag inte får se dina tårar. Vem tror du att du lurar? Tuffa grabbar gråter visst! Jag vet att du vet, men vet du att jag skulle älska dig ännu mer om du vågade sänka din machogarde. Din definition av manlighet stämmer inte överens med min. Där är något du kan lära av mig.

Jag kan känna ditt hjärtas slag mot mitt öra. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Livet pulserar genom din kropp. Genom min. Jag vill inte döda det som vi skapat. Ingenting kan vara värt det. Inte ens det här grälet är värt det.

Konduktörens vissla avbryter oss. Du håller mig på armlängds avstånd. Ser mig djupt i ögonen. Själens spegel. Inte förrän i dag har jag förstått det uttrycket. Insikten får mig att darra inombords. Att det kunde vara så sant! Jag ser din själ. Som jag såg den första gången. Skör och vacker. Fylld med villkorslös kärlek. Du kramar min hand.
”Förlåt” och dörrarna stängs.

TANKA

Nu har vi äntligen börjat med poesi på lektionerna! I dag fick vi öva oss på att skriva sapfiska strofer. Ganska svårt.

Mörkrets kyla innerligt frostig känsla
Bortom allting vilande värmens dåtid
Solen stiger aldrig då vintern nalkas
Verkligen illa

2 vs. 3

En enda siffra skiljer dem åt. De är lika som dag och natt men delar ändå så mycket.

Det första gavs mig för snart fem år sedan. Eller kanske var de snarare så att jag verkligen erhöll det för tapper insats och goda försök. Jag bär det med stolthet. Men det är med viss genans jag pratar om det. Jag vill inte bli dömd på grund av det, samtidigt som det är så pass ovanligt att det skulle kunna imponera på rätt person.

Den andra kom som ett brev på posten i våras. Förväntad och ganska ovälkommen. Det var inte med lite ångest jag var tvungen att ta till mig den. Göra den till min. Stoltheten lyser här med sin frånvaro och jag pratar helst inte alls om den. Det är med sänkt blick jag erkänner den, om jag inte väljer den barnsliga varianten. Men det känns mest som ett fegt alternativ.

Båda har benägenhet att få andra att tro saker om mig. Då är du ju... eller jaha, men borde inte du då... Jag värjer mig hjälplöst för omvärldens attacker. Att en nolla och en punkt kan göra så stor skillnad.