Är det någon mer än jag som har svårt att sätta igång?
Ta sig i kragen och sätta sig ner och skriva på uppsats eller plugga till tenta.
Gå upp tidigt på morgonen, ta på träningskläderna och ge sig ut i skogen.
Gå igenom pappershögarna som växer och frodas så fort man vänder ryggen till.
Varför är det så svårt att börja när jag vet att det inte är särskilt svårt att fortsätta? Jag väljer den enkla vägen. Tror jag. Undviker, skjuter upp, får ångest för uppskjutandet, undviker, skjuter upp mer och den onda spiralen vill aldrig ta slut.
Varför är jag så komplicerat konstruerad att jag inte fattar? Att det första steget leder vidare. Stillastående kommer jag ingenstans. Även om jag inbillar mig att om jag blundar, håller för öronen och tiger stilla kommer det att försvinna. Sedan när fungerar livet så?
Varför tror jag att det blir enklare att börja efter att jag gjort allt annat? Städa garderoben, stryka, se film, diska, sova och allt annat jag hellre gör än just det jag borde ... måste ... vill?
Varför börjar jag inte bara, så det hela tar slut? Blir avslutat, klart, överstökat, ur världen.
Varför lär jag mig aldrig?
2 kommentarer:
Ja det finns fler än du! Jag kan aldrig förmå mig att sätta igång med någonting känns det som. Idag har jag inte ens satt igång dagen på riktigt, när jag varit ledig, utan mest bara hängt i myskläder och gjort ingenting.
Faran är väl att de dagar när man inte är ledig blir som din ändå....
Skicka en kommentar