mitt hopp för en skör tillvaro
så bräcklig att det faktiskt gav upp andan en regnig höstdag
jag vet inte riktigt hur men definitivt var det hände
vintern var ovanligt lång och kall
hoppets frånvaro blev märkbar på många sätt
men en av de första vårdagarna i mars
återfick hoppet plötsligt livsviljan
det gick att andas igen
solen värmde långsamt upp både mig och hoppet
men nu har det liksom våren stannat upp
en oväntad rädsla för smärtan när knoppar brister
varför skulle annars våren tveka?
kanske finns det trots allt en omsorg
jag inte förstår hur eller varför
men förhoppningsvis kommer förståelsen efteråt
likt livet som forstås baglæns men må leves forlæns
Karin och Søren, ni är hoppets vänner för alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar