Ena dagen tänker jag skriva ett positivt inlägg om mina kursare. De är otroligt fina människor som jag möter med ett leende varje morgon och de gör min studenttid betydligt enklare. De är definitivt ett av de största skälen till att jag går kvar på kursen.
Men en annan dag har jag helt andra känslor. Efter en lång dags workshop borde (?) jag vara tacksam och välfylld efter alla tankar och diskussioner. Istället suckar jag djupt över att jag än en gång förlorar. Lilla jag - som tror jag har något att säga - har uppenbarligen ingenting att tillföra diskussionen och framförallt är mina resonemang inte alls lika djupgående och genomtänkta som mina duktiga kursares.
Slutsatsen är alltid den samma. Det jag har svårast för med den här kursen är det akademiska och att jag får allergiska utslag av den pretentiösa atmosfären som så ofta svävar över lektionerna.
Slutsatsen är alltid den samma. Det jag har svårast för med den här kursen är det akademiska och att jag får allergiska utslag av den pretentiösa atmosfären som så ofta svävar över lektionerna.
2 kommentarer:
Men vet då att gud faktist skapade ett djup i dig! ett djup ingen kan ta bort. Du har något som INGEN annan har!
Tack! Det var nog det finaste jag hört på länge. Lätt tappa bort sig själv i universitetsdjungeln...
Skicka en kommentar