För sen vägran

Utmanande är ett ord jag använt ofta för att beskriva min upplevelse av skolan hittills. Lektionerna har flyttat fram mina gränser. Långt mer än jag kunnat hoppas och tro. Livet efter skoltid har präglats av sociala utmaningar. Kanske har gränsöverskridandet inte varit lika markant där, men att umgås med nya människor är inte alltid så enkelt.

Fram till i går har det varit enbart positiva utmaningar på lektionstid. Jag har växt genom mina handlingar och bara det att våga har varit en vinst i sig. Därför blev kanske fallet så hårt. Det var så oväntat. Jag hade slutat lyssna på mig själv eftersom det gått så bra varje gång jag tagit steg ut i tomma intet på sistone. Det var så ovant att tro att mina inre protester var sanna. Men det var de och jag borde sagt ifrån. Tyvärr insåg jag det för sent.

I dag hade vi uppläsning/mickprovning och hela jag stretade emot. Den vanliga nervositeten blandades med tankarna från gårdagen. Skulle jag våga mig upp i sadeln igen? Just det här var inget jag skulle vägrat annars. Varit rädd givetvis, men ändå gjort utan större tvekan. Men med eftertankens beska smak i munnen satt jag bara där och stirrade rakt fram.

Ska mitt förflutna verkligen få diktera min framtid? Ett tillfälligt bakslag innebär inte total regression. Så jag är glad att jag tog mod till mig och gick upp på scen ändå. Det var inte det här kriget jag skulle utkämpa med gårdagens vapen. Men jag har fått mig en tankeställare. Det är tillåtet att vägra utan att det betyder att man slutar växa. Kanske är det till och med så att jag växer genom att jag lär mig urskilja sanningar från lögner. Även när de kommer inifrån.