Skrivövning

Tänkte försöka dela med mig av vad jag skriver i skolan. I går fick vi i uppgift att skriva prosalyriskt om idrottsgrenar.

Han står och väntar. Längst bort i sitt hörn. Fullt koncentrerad med blicken på bollen. Han har lyckats stänga ute alla ljud. Det är som om han var i en egen värld. Ändå är han så närvarande man kan bli. Det är ett krav. Plötsligt kommer bollen mot honom. Han tar några steg framåt. Fångar bollen i farten. Ett, två, tre. Han är flera meter upp. Sträcker ut armen.
Hänger.
Hänger.
Hänger.
Tiden står stilla.
I axeln börjar en vridning som långsamt förflyttas genom armen ut i handen. Bollen skruvas bort mot målet. Målvakten har inte en chans när bollen ändrar riktning på väg mot honom. Nätet dallrar till och domaren blåser i sin pipa. Det som kändes som en evighet har bara tagit några sekunder. Matchen fortsätter nästan obemärkt.

Som en fulländad symmetri lämnar de sina trampoliner exakt likadant. Deras vältränade kroppar flyger genom luften. Trotsar alla tyngdlagar. Välinövade skruvar får jorden att snurra. Sträckta ben i pik roteras runt, runt. Ett stilla fräs avslutar den sagolika uppvisningen.
Vattenytan är åter spegelblank.

Karl för sin kjol?

Jag vill gärna tro att jag har ett öppet sinne och inte dömer andra människor. Men det här var lite på gränsen t.o.m. för mig. Redan för ganska många år sedan såg jag män i kjol på catwalken. Utan att höja på ögonbrynen. Det var minst lika vackert som allt annat där. Kanske att inte alla passar i kjol men jag välkomnar alla att prova. Om kvinnor kan varför skulle män inte kunna?
Vardagsfeminist eller ej - svart Blåkläder-kjol fick mig verkligen att reagera. Eller hade han bara fel skor till?

Grönare gräs

Gräset är helt klart grönare på andra sidan i dag. Jag vill vara med alla andra än de som jag blivit placerad med. Alla andra verkar trevligare, mysigare och är lättare att umgås med. Ger jag ens de här människorna en ärlig chans? Har jag redan dissat dem? Varför vill jag vara med någon annan? Eller göra något annat? De andras lektioner verkar roligare och inte lika läskiga som de jag måste (?) gå på . Det de gör borde skrämma mig lika mycket som det jag står inför nu. Egentligen gör det väl det, men det är så mycket enklare att tänka att gräset är grönare någon annanstans än precis där jag står.

Komma ut ur garderoben

Kom jag ut ur mitt trygga skåp i dag? När jag slutade tillägga "men det är inte helt officiellt än, så berätta inte för någon annan, är du snäll" när jag svarade på frågan vad jag gör. Var det inte värre än så här, vet jag inte varför jag tvekat inför det så länge.

Men jag vet det är inte alltid man möter så snälla och trevliga människor som jag gjorde i dag. Jag tror min garderob är som klädskåpet i C.S. Lewis bok Häxan och Lejonet. Den har två vägar ut. En till en parallell värld och en till den "riktiga" världen. I mer än tio år har jag omväxlande levt i de här två världarna och så kommer det nog förbli.

I dag kom jag ut ur garderoben i "Narnia", d.v.s. det hållet som inte har några dörrar. På det andra hållet är dörrarna fortfarande stängda, kanske till och med låsta, och jag har ingen som helst lust att komma ut i "England". Den världen är ännu inte redo för mitt sanna jag. Frågan är om den någonsin blir det.

Litt mer unik

I TV-serien Hipp Hipp! fanns det två äventyrare, svensken Björn och norrmannen Thorvald. En gång pratade de om att leva ett unikt liv. Thorvald sa "jeg tror jeg er litt mer unik enn deg" och så var tävlingen i gång. De försökte överträffa varandra i vad som var unikt. Den enes bedrifter var uppenbarligen värre än den andres.

I veckan sprang jag på en kompis som sa att hon hört att jag skulle gå skrivarlinje i höst och att det var något hon också skulle vilja göra. För det första blev jag förvånad över att hon visste om det och för det andra kände jag en spontan ilska välla upp inom mig. Först tog du mitt jobb och nu ska du ta det här också från mig. Nej, nej, NEJ!

Hur mycket jag än kämpar med att smälta in, anpassa mig och vara som alla andra, verkar jag ändå vilja göra min egen grej. Mainstream är inte riktigt jag. Det har också varit ett av mina motargument; att "alla" skriver nuförtiden, eller verkar vilja det åtminstone. Kanske tyckte jag Björn och Thorvald var löjliga i början, som bråkade om vem som var mest unik. Men nu förstår jag dem totalt.

Jeg tror jeg er litt mer unik enn deg

Kärlek

Jag letade och fann
kärlek som allt övervann

Jag bad och jag fick
något som mot evighet gick

Jag valde och behöll
det vackraste som från himlen nånsin föll

Funnen, fådd och behållen

Jag är din och du är min
Nu och för alltid

Må ni få den bästa av bröllopsdagar!