Jag sträcker fram min dröm, oviss om du kommer kasta bort eller ta emot den. Om du kastar bort den är risken stor att någon också trampar på den. Är jag redo för det här? Är jag villig att ta risken? Eller chansen?
Alltför många drömmar har krossats mitt framför ögonen på mig, utan att jag ens hunnit protestera. Ibland har jag försökt samla ihop bitarna men annars har jag bara vänt mig om, gått min väg och placerat drömmen i glömskans land.
Jag sträcker fram min slutna hand. Ovillig att släppa taget. Inte ännu. Orolig för vad som kommer att hända om jag öppnar handen. Sen finns det ingen återvändo.
Våra drömmar är så sköra. Spröda och lätta att krossa, som en småkaksdröm. Så obeskyllt enkelt att förstöra dem.
Det knastrar när du går din väg. Oberörd och nästan med triumf i blicken. Jag böjer huvudet och sakta trillar tårarna ner på marken, där de blandas med mina krossade drömmar. Ännu en gång är jag tillintetgjord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar