Det var en speciell känsla i gamla kyrkor, tänkte Karin när de tunga portarna bakom dem gick igen och lämnade ljuden från omvärlden utanför. Det välvda taket högt, högt där uppe. Rörelserna blev långsammare, rösten mer lågmäld och orden kom mer sällan i en byggnad vars grund lagts redan 1137. Som om hela ens väsen blev granskat och uppfyllt av katedralens uråldriga själ. Som om sandstensbyggnaden ville dela med sig av sin visdom och sitt lugn och låta besökarnas stress och bekymmer rinna ner genom det blankslitna golvet och absorberas av den mark där inga bilar kört och för vilken plast var ett okänt material.
Ann Rosman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar