Ni vet hur det är.
Man går in.
Bara en.
Har inte lovat låta bli.Denna gången.
Och senare på dagen.
Bara en till.
En som blir två
som blir tre
fyra
fem.
Och jag sätter stopp.
Lite för att jag vet det inte leder någonstans.
Lite för jag vet jag inte orkar bära mer.
Och samtidigt
låter jag mig slukas av den första.
Sakta dras jag in i det igen.
En långsam nästan osynlig dragningskraft
för mig in i den värld
jag varit i
gömt mig i
så många gånger förr.
Låtit mig försvinna i.
Drunkna i.
Än en gång har jag tappat greppet.
Än en gång är jag fast.
Jag, en missbrukare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar