Jag gjorde det med glädje när jag var yngre. Gick in i det med liv och lust. Skapade vänskapsband mellan bänkarna i klassrummet. Dansade frivilligt utan blygsel. Ohämmat.
När jag blev äldre gjorde jag bara det under tvång. Pålagt utifrån. Ingen frågade om jag ville vara med. Men det fanns ingen annan utväg. Nicka, le och håll med. Blunda och hoppa. Ut i intet.
Nu ska jag göra det på beställning. Med dig. Med andra. Som inte bjuder till. Vägrar hjälpa mig när jag försöker. Sedan måste jag svara om jag tycker det är roligt. Stå framför kameran och prestera.
Men jag säger nej. Bestämt nej. Skräddaren säger nej.
Och jag tänker på min lillebror. Som inte riktigt finns. För killen på Facebook med dimmig blick är inte pojken som är världsbäst på att kramas. Han som torkar mina frustrationstårar, som peppar mig och får mig att undra vem av oss som egentligen är äldst. Han som en vanlig kväll hos föräldrarna frågar om vi inte ska ligga i hans säng och kolla på film tills vi somnar.
För han vet. Att det dämpar. Det som vi inte vill prata om. Men som alltid är närvarande (i vår syskonrelation). På samma sätt som dina känslors frånvaro i min tillvaro.
Vad du inte vet är att ni är lika. Så otroligt lika. Och jag är rädd. Att hans baksidor ska vara dina. Hans vanor dina. Hans annorlunda tänk ditt.
Och jag undrar.
Om du finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar