Unik

Vi vill vara som alla andra och ändå vara unika. Hur vi får ihop den ekvationen är för mig obegripligt. Ännu en av livets paradoxer. För att passa in jämför vi oss med varandra till leda. Oftast bara till det yttre, det vi kan se, vilket inte alls blir en rättvis jämförelse. Samtidigt gör vi allt vi kan för att framstå som en av vårt slag, oersättliga och så ”egna” att vi förtjänar en plats i rampljuset.

Hur vi än gör har vi väldigt stort fokus på oss själva. Vi står där och stirrar in i spegeln. Grämer oss över de skavanker på kroppen eller själen som hindrar oss från att uppnå det ”alla andra” gjort. Sänker vårt eget värde i jämförelsen med de som lyckats och utplånar på så sätt möjligheterna att uppgradera synen på vår unik-het. I strävan efter att stå ut från mängden fortsätter vi jämförandet och på andras bekostnad klättrar vi upp till toppen.

Har vi glömt bort att det finns ett fönster bakom oss? Det skymtar förbi i spegeln men vi är så upptagna av oss själva att vi inte ser det. Hade det inte varit bättre om vi vände oss om, bort från spegeln och självkärleken (alt. självhatet), och tittade ut genom fönstret mot världen? Kunna säga ”Här är jag med mina förutsättningar. Vad kan jag ge? Och titta där är du. Vad fint att du också är med här, för jag kan inte vara allt... ”

Vi är unika. Skapade att reflektera något större. Var och en på sitt sätt. Ingen kan ersätta någon annan. Ingen kan vara någon annan. Du måste vara du och jag måste vara jag. Någonstans måste vi acceptera detta för att kunna gå vidare.