Unik

Vi vill vara som alla andra och ändå vara unika. Hur vi får ihop den ekvationen är för mig obegripligt. Ännu en av livets paradoxer. För att passa in jämför vi oss med varandra till leda. Oftast bara till det yttre, det vi kan se, vilket inte alls blir en rättvis jämförelse. Samtidigt gör vi allt vi kan för att framstå som en av vårt slag, oersättliga och så ”egna” att vi förtjänar en plats i rampljuset.

Hur vi än gör har vi väldigt stort fokus på oss själva. Vi står där och stirrar in i spegeln. Grämer oss över de skavanker på kroppen eller själen som hindrar oss från att uppnå det ”alla andra” gjort. Sänker vårt eget värde i jämförelsen med de som lyckats och utplånar på så sätt möjligheterna att uppgradera synen på vår unik-het. I strävan efter att stå ut från mängden fortsätter vi jämförandet och på andras bekostnad klättrar vi upp till toppen.

Har vi glömt bort att det finns ett fönster bakom oss? Det skymtar förbi i spegeln men vi är så upptagna av oss själva att vi inte ser det. Hade det inte varit bättre om vi vände oss om, bort från spegeln och självkärleken (alt. självhatet), och tittade ut genom fönstret mot världen? Kunna säga ”Här är jag med mina förutsättningar. Vad kan jag ge? Och titta där är du. Vad fint att du också är med här, för jag kan inte vara allt... ”

Vi är unika. Skapade att reflektera något större. Var och en på sitt sätt. Ingen kan ersätta någon annan. Ingen kan vara någon annan. Du måste vara du och jag måste vara jag. Någonstans måste vi acceptera detta för att kunna gå vidare.

Den som väntar

Åh, detta väntande! Alldeles för många återvändsgränder och röda trafikljus. När ska det ta slut? Kommer jag någonsin fram? Eller .. vart är jag på väg?

”Jesus, Du är konung, mitt ibland oss. Du har makten i Din hand”

Jag har ett val varje dag; att se på väntandet som förbannelse eller välsignelse. Hur har du tänkt, Gud? Är det så här det ska vara? Livet?

”He’s waiting, for you to come to Him .. So close your eyes and feel His love”

Eller är det du som står och väntar på mig? Med öppna armar och en något överseende blick. Hur länge har du väntat? Förlåt att jag bara ser mig själv...

Nyårslöfte eller ej?

Några dagar har gått av 2008 och diskussionerna går höga om nyårslöftenas varande eller ej.

Blossom Tainton Lindquist kallade dem larviga i Toppform på nyårsdagen. Då är hon ändå personlig tränare och programledare för ett program som bygger på att människor vill förändra sina liv och ger ett löfte om att försöka. Dagen därpå tipsade Kvällsöppet om att ta hjälp av en livscoach för att klara av att hålla löftet, eftersom vi uppenbarligen inte klarar av det på egen hand. Johan Wissman lär ha svarat, på frågan om han skulle ha något nyårslöfte i år, att eftersom man ändå alltid bryter dem är det onödigt att avge dem.

Kanske är vårt problem att vi lovar något som vi måste i stället för något som vi vill? För är det inte så att om jag vill förändra något är det lättare att hålla löftet om den förändringen, än när det handlar om det jag tror jag måste ändra på? Om det finns en önskan om att lägga till eller dra ifrån något i våra liv, tror jag det skulle vara lättare att hålla fast vid nyårslöftet.

Eller sätter vi ribban för högt? Är vi ens realistiska med våra nyårslöften? För vilken totalt otränad person skulle säga att i år ska jag åka Vasaloppet (i mars)? Är det så smart att avsäga sig alla sötsaker under det kommande året? Ett mer uppnåeligt mål skulle kunna vara att man tänker börja träna så man klarar Vasaloppet nästa år eller minska godiskonsumtionen till en dag i veckan. Faran med att gå ut för hårt i början är att man inte orkar hela vägen och ger upp.

På tal om att ge upp .. kan det vara så att när vi misslyckas ger vi upp och återgår utan kamp till våra gamla liv? I stället för att se det som ett tillfälligt bakslag, lära oss något av det och gå vidare. Fortfarande fast bestämda om att hålla löftet, även om det kräver ansträngning. Formuleringen av nyårslöftet skulle kanske vara att man lovar att försöka hålla löftet hela året och inte ge upp vid minsta motstånd?

Själv har jag de senaste åren gett olika slags löften om små och stora saker i mitt liv som jag velat göra något åt. Vissa år har det gått bra andra sämre, men alla löften har påverkat mig på något sätt. De bästa nyårslöftena är de som jag fortfarande ”håller”, det som inte längre är något jag anstränger mig för att göra. Den bästa känslan är när man inser i december att man faktiskt har förändrats under året! Det ger energi att vilja ta sig an ett nytt nyårslöfte!