Klyschor

Ingenting är omöjligt
Vill man så kan man
Tänka utanför lådan
Utmana sina gränser

Måhända är orden utslitna men vilken skön känsla att göra något jag tidigare trott var omöjligt. Jag kan skriva trettio inlägg på en månad!

Säga nej

jag vill inte
därför väntar jag
länge
så länge det bara går
blundar
önskar det ska ordna sig
även om jag vet
det inte gör det
till slut
måste jag ge upp
och säga nej
till dig
just nu
bara några dagar innan vi ska ses
än en gång
håller omständigheterna
oss isär
det är så länge sen sist
jag saknar dig
och att säga ja

Idag

Jag har försökt. Det har jag verkligen. Både innerligt och som någon slags mental övertalning. Men jag kan inte ljuga. Det går inte längre. Här kommer mitt erkännande.

Ute är det kallt och mörkt och jag tycker inte om hösten!

Nu har jag sagt det. Till er alla. Som om ni inte redan visste det.
En annan dag ska jag inte lyssna på mitt envisa sommarhjärtas slag och skriva ett inlägg om allt som är bra med hösten. För jag vet det finns. Några saker åtminstone.

Smycken

I sommar har jag
tappat en ring
slarvat bort en fotlänk
klippt av ett armband
Är det dags att ta farväl?

En burk

jag ska inte gå promenader med dig
jag ska inte skriva hela dagen
jag ska inte sjunga med dig
jag ska inte spela innebandy
jag ska inte dricka te med dig
jag ska inte vara där

jag ska gå promenader med mig
jag ska läsa gamla ord och få nya vänner
jag ska träffa gamla vänner och skriva nya ord
jag ska granska analysera och diskutera
jag ska leva historien
jag ska vara här

för det som var nyss är inte mer
men jag har stoppat allt det i en burk
tillsammans med det jag inte ska
och ställt på minnenas hylla
på etiketten står det
"Året då..."

Skriva varje dag

Tankar är ögonblicks stunder
Känslor aldrig så starka som i nuet
Dagboken måste få sin dagliga dos
Annars tappar orden sin betydelse
Insikter åsikter glädje sorg
Inget talar till mig efteråt
När jag inte tar mig tid att notera
Själens bearbetning genom pennan
Löftet är beständigt
Bevara stunden för livet
Det jag känner och tänker idag
Hjälper mig genom morgondagen

När

när ska jag få en vanlig relation med dig?
är det när jag inte längre bor ensam
eller när det finns så mycket annat att tänka på
att jag inte hinner fundera på om vi har det bra eller dåligt
kanske när jag slutar tro att jag klarar mig utan dig
och låter dig bli en självklar del av min vardag

att vi har en dålig relation hjälper mig inte alls att må bättre

jag vet när det fungerade senast
men vi kan inte gå tillbaka
tiden har passerat
ögonblicket är förbi
jag saknar det och vill inte ha något annat
vill bara att mat ska få vara enkelt

Säsong

Det snackas mycket om att äta klimatsmart, närproducerat och säsongsbetonat men semlor i augusti? Nej tack!

Förundran

Saker jag lärt mig och fortfarande kan
och som är värda att förundras över

cykla
läsa och skriva
simma
köra bil
älska

Speciellt

det kommer alltid att finnas vackra utsikter
trevliga människor
upplevelserika resor
intressanta samtal
men det speciella
som får hjärtat att stanna
eller slå lite extra
ska man inte rycka på axlarna åt
som om det finns mer bakom hörnet
det unika
är värt att ge en chans
till

Underbara kommentarer

Det finns en blogg jag följer. Detta är från dagens inlägg:

Ps. Det är kul att blogga nu. Man märker att semestrarna tagit slut och att läsarna börjar återvända och framförallt kommentera. Det är härligt. Utan kommentarer är det aptrist att blogga. Det vet nog alla som har en blogg.

Behöver jag säga mer?

Samtal av vikt

"Vet du att din syster gått ner femton kilo?"
Jag tror mig höra någon form av stolthet i min mammas röst.
"Jaha. Det är väl bra av henne", mumlar jag och önskar vi ska byta ämne.

Någon timme senare ger jag min mamma en komplimang för att klänningen hon köpte till sin femtioårsfest fortfarande sitter snyggt på henne.
"Jaså, tycker du?" säger hon. "Men kroppen förändras inte så mycket."
Det har gått åtta år. Vem (i hennes ålder) skulle hålla med henne?
"Klänningen jag hade då, på din fest, passar inte mig längre", erkänner jag lite motvilligt.
"Va? Är det sant? Du som bantat så mycket de senaste åren."
Först hör jag bara förolämpningen. Mycket? Hon har aldrig varit nöjd med min figur och oftast lyckas hon inte uttrycka det på något snällt sätt heller. Men den här gången ska jag inte bli arg.
"Bantat? Nej det har jag verkligen inte gjort. Jag tror aldrig jag bantat", försöker jag övertyga henne. "Klänningen passar inte. Var glad att din fortfarande passar dig."
Det är konstigt hur ofta vi pratar om utseendet. Borde inte hon veta att jag avskyr diskussionen kring om man är för tjock eller för smal?

"Äter du aldrig kakor?" är något av det sista hon säger till mig. Hennes fråga har uppstått efter att jag tackat nej till att ta med en välfylld kakburk hem.
"Klart jag gör. Men jag vill ändå inte ha några idag."
"Ja men du har blivit så smal."
Är det ett mått av anklagan jag hör? Om jag nu hade blivit smal, varför är inte det lika bra som när andra går ner i vikt? I stället för att bråka med henne sväljer jag argumentet att jag i princip levt på sötsaker hela sommaren och väljer att inte dementera hennes bild av min kropp väl medveten om att de obligatoriska extrakilona som jag slapp under folkhögskoleåret har svept in och lagt sig som en sanddyn över magen under sommaren.

Vems kropp räknas?

Fingerfärdighet

På filminspelningen i Texas lärde jag mig att inte bita på fingrarna när jag tänkte. På Cirkus fick jag öva mig på att inte hålla i fingrarna när jag uppträdde. Men nu känns allt väldigt avlägset och jag verkar ha glömt bort hur man gör. Och framförallt varför jag borde låta bli.
Gamla ovanor är svåra att sluta med. Fingrarna leker inte längre över tangenterna.

En god morgon

Första morgonpromenaden sedan femte juni fick mig att tänka på det här med ensamhet och gemenskap igen. Det är väldigt skönt att gå ensam, lyssna på musik och tänka sina egna tankar men det är så mycket lättare att kliva upp om man vet att det är någon som står och väntar på en utanför dörren.
När jag kom tillbaka lagade jag frukost och än en gång slog det mig att gemenskap inte är så fel. Förvisso är det skönt med en tyst och lugn stund vid köksbordet med morgontidningen som enda sällskap men inget slår en frukostbuffé med goda vänner. Där man får prata om man vill eller bara umgås i tystnaden. Gröten är aldrig svår att få ner tillsammans med andra men ensam är det en ständig kamp.
Jag gillar tanken på att jag inte klarar mig utan andra även om jag trivs bra i mitt eget sällskap.

Varannan sommar

Den här sommaren påminner alltför mycket om den för två år sedan. Och den för ytterligare två år sedan och även två år till. Ska jag se fram emot sommaren om två år eller ska jag oroa mig att den blir likadan som denna (och de andra)? Intet är som väntans tider sägs det men jag undrar det jag. Är det så här livet ska vara? Varannan sommar.

Tillsammans är man mindre ensam

Jag har funderat länge på det här med ensamhet. Är man verkligen mindre ensam tillsammans med andra? Man kan vara ensam på en fullspikad buss sjöng Ulf Christansson när jag var yngre. Jag är tvungen att hålla med honom.

Ensamhet kan komma inifrån men också utifrån. Den ensamhet som slår till när man inte känner sig som en i gänget. När man inser att alla andra runt bordet har det man själv inte har.

Jag har inget emot gemenskap. Det är inte det jag menar. Men den gemenskap som framkallar ensamhetspanik inom mig är inte något som lockar. Då är jag hellre ensam. Lite som tjuren Ferdinand; han väljer att sitta under sin korkek och l u k t a på blommorna framför att stångas och leka med de andra tjurarna. Personligt välmående före tillhörighet.

Men om man nu skulle vara mindre ensam tillsammans - vad betyder det då? Att det liksom per automatik sker en förändring när man får vara med andra? Ensamheten lämnas kvar utanför?

Allt och inget

jag minns sången
vartenda ord
varje steg
på väg dit
alla ojämnheter
på väggarna
men inte doften
tre meter från dörren

bortglömda lektionsanteckningar

i en viskande vind talar någon till mig
bortom allt förnuft
lyssnar jag
goda ord med sanningsanspråk
fyller insidan
flödar över
om jag har tur
ut på andra sidan
delar med mig till andra
delad glädje
gemenskap som spränger gränser
ingen står utanför
alla är med
också jag
alltid
nära någons hjärta får jag liv

Talande tystnad?

Jag mötte en blick som sa mer än alla ord vi precis uttalat. Den sekunden kunde inte annat sägas.

Jag har suttit i ett tyst men ack så närvarande rum. Det är inte bara ord som kan prata.

Men att befinna sig i denna radiotystnad urlakar mig, tar all energi från mig. Får mig att tvivla på min förmåga. En tystnad som varken talar eller säger någonting. Mina rop ekar tomt tillbaka.

I rymden kan ingen höra dig skrika.

Nattradio

Vad har Matchbox Twenty gemensamt med R.E.M.?
Radiokanaler spelar deras låtar sent på natten när man borde tänka på andra saker.
Elva år har gått. Ingenting har hänt.

Personlig analys

Flera släktingar har under sommaren läst antologin som klassen gav ut i våras. Det är roligt att höra vad de tycker om det jag skriver. Lite läskigt också så klart, men det roligaste är nog ändå att höra hur olika läsning de har. Hur annorlunda de ser på samma text. Troligtvis beror det på erfarenhet, livssituation och vilket humör de var på när de läste.
Som skribent är det intressant att höra vad andra ser mellan raderna som man själv inte skrivit dit. Men jag blev lite rädd när några analyserade en av novellerna till att handla om mig (som den verkligen inte gör). Samtidigt gjorde en gammal god - och ganska orolig - vän det samma med en av dikterna tidigare i år så jag borde väl inte bli förvånad. Men det är konstigt. Jag som trodde det var uppenbart var inspirationen kom ifrån till just de två texterna.
För att vara extra tydlig vill jag betona än en gång: Texterna i antologin är inte självbiografiska. Jag valde medvetet bort det personliga inför tryckningen. Bloggen är helt klart mycket mer personlig (fast berätta inte det för någon...).

Mönster

rutorna expanderar
snart är de så stora att de försvinner
ur mitt synfält
det enfärgade
har nästan suddats ut
i solnedgången
men ränderna går aldrig ur

Ålderslikhet

Ser alla människor i en viss ålder likadana ut?
Frisyren
Ögonen
Figuren
Tilltalet
Skulle vara skorna som är olika, men annars?

Jobbig glömska

Jag hade glömt hur svårt det var
Det är så länge sen sist
Alla tankar
Känslor
Den ständiga undran
Önskan om att ändra sakernas tillstånd
Jag hade glömt hur svårt det var
att göra slut

Omnämnda personer

Efter att fått backning på en Facebook-tråd angående min blogg känner jag mig tvungen att skriva en förklaring. (Du trodde inte jag skulle blogga om det, va?) Som ni kanske märkt är det här ingen blogg som pekar ut personer. Åtminstone inte med namn. Om jag saknar någon skriver jag det. Men sällan väljer jag inlägg som säger (även om det är sant):

Jag saknar dig, Sven. Dina ord om kärlek och dina Ronaldinho-konster.
Och Calle. Din magi och din dialekt som inte bär ett endaste spår av åren i Tyskland.
För att inte tala om Moa. Din uppmuntran var (och är!) mitt bästa stöd.
Och Kristina. Promenaderna var det viktigaste på dagen. Saknar dig och dem!

Snarare väljer jag att använda metaforer, eufemismer, omskrivningar, omskrivningar, omskrivningar och många, många extrarader mellan raderna. Och när jag skriver att jag saknar dig är det inte bara dig, personen, individen jag saknar utan också kollektivet, rummet, platsen och så otroligt mycket annat som knappt kan nämnas men ändå enklast sammanfattas i ett du.

Så ja... du finns med i inlägget. Du finns med i orden. Du finns i mig.
Du finns.

Vara någon annan

Ibland vill jag inte vara den jag är.
Lovisa som inte vet vad hon ska bli när hon blir stor.
Lussan som efter åttahundranittiotvå dagar i lägenheten inte hängt upp mer än en tavla
Lovisa L Stålknapp som inte vill vara hela sitt namn. Vad är det för fel med ett av dem?
Ibland vill jag bara få vara någon annan.

Borttappat

Dagen du sa ja
tappade jag min ring
Man förlorar en sak och vinner en annan
tänkte jag och ryckte på axlarna
Nu när du inte längre
säger något
undrar jag om det verkligen var värt det
Jag tror det är dags för en ny

Uppfyllda önskningar

När jag var yngre åkte min syster på läger varje sommar. Bodde i röd villa och fick nya vänner. Och jag var såå avundsjuk på henne!
Om någon hade sagt det till mig då, 1996 när jag senast hämtade henne på lägrets avslutningsdag, hade jag inte trott på det; att jag skulle få tillbringa ett helt år där. Bo i ett av husen och få många nya vänner.
Tio sommarveckor mot ett år. Jag känner mig inte lika sur längre för att ha valt fel instrument.

Förra sommaren längtade jag efter att få spela i en klubb. Det spelade inte så stor roll vilken sport, bara jag fick gemenskap och träningsvänner.
Hösten kom och plötsligt fann jag mig på innebandyplan varje torsdagkväll. Utan att ha ansträngt mig hade jag fått både vänner att träna med och förvisso inte en vanlig idrottsklubb men väl KRIK.

Tack alla som finns med i detta inlägg! Ni är fina och har en speciell plats i mitt hjärta!

Höst eller sommar?

Igår regnade det nog hela dagen. Jag älskar ett stilla sommarregn men det var inte vad jag såg när jag drog upp rullgardinen på morgonen. Det var svårt att inte övertygas om att det blivit höst. Jag brukar förvisso få höstångest mitt i högsommaren men den här gången var det mer uppgivenhet än panik. Jaha, nu är det dags igen, suckade jag.
Men det är inte så! Sommaren är inte över. Det går fortfarande att bada i havet, dygnet är mer ljust än mörkt och man måste inte ha massa kläder på sig när man går ut. Och framförallt: sandaler är fortfarande det enda rätta på fötterna. För er som inte såg mig igår valde jag flipflops före gummistövlar. Det rekommenderas. Byxorna blir prickiga men tårna kan andas och själen mår bra.
Tills hösten kommer på riktigt - förhoppningsvis om minst två månader - tänker jag bara blunda och låtsas som det regnar.

Och nu är vi här

Plötsligt står du där

Och jag

känner ett försiktigt leende

fast jag lovat

låta bli

Du säger hej

Och jag

lyckas få fram

ett hej

jag med

Du ser på mig

Och jag

jag tittar inte bort

Du sätter dig ner

Och jag

vet

Välbehövlig vila

Du tog Michael Stipe ifrån mig.
Inte för att jag måste ha honom för att kunna sova men lämna tillbaks honom ändå. Jag behöver mitt 90-talsvemod. Det som jag alltid kunnat återvända till. Från When a man loves a woman med insikter om åsikter, via Brenda i Beverly Hills om det som gått förlorat till Andy Kaufmans illusioner. Kvar finns bara Tomas Andersson Wij och det räcker inte.
Ge tillbaks genast! Du får inte beröva mig på en sömn jag så innerligt behöver.