Jag har funderat länge på det här med ensamhet. Är man verkligen mindre ensam tillsammans med andra? Man kan vara ensam på en fullspikad buss sjöng Ulf Christansson när jag var yngre. Jag är tvungen att hålla med honom.
Ensamhet kan komma inifrån men också utifrån. Den ensamhet som slår till när man inte känner sig som en i gänget. När man inser att alla andra runt bordet har det man själv inte har.
Jag har inget emot gemenskap. Det är inte det jag menar. Men den gemenskap som framkallar ensamhetspanik inom mig är inte något som lockar. Då är jag hellre ensam. Lite som tjuren Ferdinand; han väljer att sitta under sin korkek och l u k t a på blommorna framför att stångas och leka med de andra tjurarna. Personligt välmående före tillhörighet.
Men om man nu skulle vara mindre ensam tillsammans - vad betyder det då? Att det liksom per automatik sker en förändring när man får vara med andra? Ensamheten lämnas kvar utanför?
Man blir mindre ensam om man är tillsammans med personer som också är ensamma. Men man blir också kanske mer ensam tillsammans med andra när man ändå känner sig utanför som du skriver... Så nä, det stämmer inte alltid att tillsammans är man mindre ensam, det håller jag med om.
SvaraRaderajag älskar dina ord och resonemang! liknar mailet jag fick nyligen :)
SvaraRadera