Samtal av vikt

"Vet du att din syster gått ner femton kilo?"
Jag tror mig höra någon form av stolthet i min mammas röst.
"Jaha. Det är väl bra av henne", mumlar jag och önskar vi ska byta ämne.

Någon timme senare ger jag min mamma en komplimang för att klänningen hon köpte till sin femtioårsfest fortfarande sitter snyggt på henne.
"Jaså, tycker du?" säger hon. "Men kroppen förändras inte så mycket."
Det har gått åtta år. Vem (i hennes ålder) skulle hålla med henne?
"Klänningen jag hade då, på din fest, passar inte mig längre", erkänner jag lite motvilligt.
"Va? Är det sant? Du som bantat så mycket de senaste åren."
Först hör jag bara förolämpningen. Mycket? Hon har aldrig varit nöjd med min figur och oftast lyckas hon inte uttrycka det på något snällt sätt heller. Men den här gången ska jag inte bli arg.
"Bantat? Nej det har jag verkligen inte gjort. Jag tror aldrig jag bantat", försöker jag övertyga henne. "Klänningen passar inte. Var glad att din fortfarande passar dig."
Det är konstigt hur ofta vi pratar om utseendet. Borde inte hon veta att jag avskyr diskussionen kring om man är för tjock eller för smal?

"Äter du aldrig kakor?" är något av det sista hon säger till mig. Hennes fråga har uppstått efter att jag tackat nej till att ta med en välfylld kakburk hem.
"Klart jag gör. Men jag vill ändå inte ha några idag."
"Ja men du har blivit så smal."
Är det ett mått av anklagan jag hör? Om jag nu hade blivit smal, varför är inte det lika bra som när andra går ner i vikt? I stället för att bråka med henne sväljer jag argumentet att jag i princip levt på sötsaker hela sommaren och väljer att inte dementera hennes bild av min kropp väl medveten om att de obligatoriska extrakilona som jag slapp under folkhögskoleåret har svept in och lagt sig som en sanddyn över magen under sommaren.

Vems kropp räknas?