Varför måste du förminska (förringa?) mina känslor kring det som hände i Stockholm i helgen. Hör du inte mig berätta hur nära inpå allt kom? Vännerna som var där, vännerna som kunde varit där, vännernas vän vars barn försvunnit i tumultet och kollegan som skadades. Varför måste du vid upprepade tillfällen påpeka hur mycket mer berörd du minsann blev av gasattacken i Syrien häromdagen, ”för det var ju barn som blev utsatta”. Hörde du inte mig berätta om (det försvunna) barnet som dog? Och varför blir din upplevelse starkare än min? Kan de inte åtminstone få samexistera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar