sitt kalla och ängsliga lopp:
naturen på fältenas yta
har livat det gladaste hopp.
För mig bliver tiden dock lika:
min födelses stjärna är satt
där molnen ej hinna bortvika,
som ombytt dess dag uti natt.
i räknar jag stunder och dagar
i väntan, att ödet en gång
med tidernas skiftande lagar
mig löser ur plågor och tvång?
Allt hinner båd vissna och knoppas
och blomma och vissna igen;
men glädjen, var sommar jag hoppas
syns fjärmare visa sig än.
Förgäves av fåglarnes kvitter
jag manas att stämma min röst:
en fläkt, i den skugga jag sitter,
ej hinner att svalka mitt bröst.
Vad gåtar mitt ljuvliga läger,
som våren med blomster beströr.
när hjärtat den stillhet ej äger,
som nöjena smakliga gör?
Hedvig Charlotta Nordenflycht
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar