Det är så härligt ute! Himlen är klarblå och solen lyser. Sommarens eftervärme är här. Träden sprakar i färgexplosioner. Allting andas ro och frid. Men jag vet vad som väntar. Det här är bara den vackra inledningen som ska locka mig att vilja följa med. I kanten anar jag kylan i vinden. Vi är på väg åt fel håll! Det finns ingen återvändo. Mörka gråa tungsinta dagar ligger framför.
Som med så mycket annat är hösten en paradoxal tid för mig. De vackra färgerna, brittsommarens varma dagar och de skördade frukterna fyller mig med glädje och lust men det mörker som långsamt håller på att inta vår värld kramar sakta men säkert mitt hjärta med sin kalla hand. Långsamt växer paniken inom mig. Det är för sent! Kan vi inte stanna tiden? Vända tillbaks klockan? Till den eviga sommaren. Men varje år visar naturen på den gamla sanningen: det gamla livet måste dö för att det nya ska kunna födas.
Så här års längtar jag alltid till Österlen. Där kan jag - om än motvilligt - lämna sommaren att dö. Andas in den kalla höga luften. Ett sista andetag innan jag går i ide. För att förbereda det nya livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar