Vackert att se på

Jag tycker det är en otroligt häftig känsla att helt oväntat upptäcka skönheten i det som inte är nytt. Att bli helt slagen av det vackra i någon eller något som man mött många gånger tidigare men aldrig riktigt lagt märke till förut.

Det fanns en gång en person som alla tyckte var "så snygg" men det tog mig åtta månader att se det vackra i hans yttre. Jag tror det fanns för mycket annat som distraherade mig under den tiden. Något annat har jag inte att säga till mitt försvar.

Det fanns en gång ett hus. Jag cyklade förbi det två gånger om dagen under en hel sommar. Det var inte förrän sista dagen jag såg den vackra gröna färgen. Först trodde jag de målat om huset men insåg sen att man inte gör det obemärkt på ett trevåningshus i sten. Det låter sig inte göras över en natt åtminstone.

Det fanns en gång en vän till en vän som alltid var lite i skymundan och tillbakadragen när vi träffades i större sammanhang. Men häromveckan fick jag möta honom ansikte mot ansikte. Öga mot öga. Och mitt estetiska hjärta slår fortfarande för det vackra som mötte mig.

Jag är svag för det som är vacker. Jag är villig att erkänna det. Och jag hoppas få uppleva denna oväntade känsla om och om igen. Hela livet.