Veckan började med världens sämsta självförtroende och håglös blick. Översvämning i lägenheten och en gammal bekant på besök. Inte helt oväntat men definitivt ett ovälkommet besök. Onsdag följde på tisdag och önskad förändring uteblev. Torsdagens chockbesked fick mig trots allt inte ur balans. Men fjorton timmar? Kom igen! Närvarande fanns den gnagande oron inför att behöva bryta under slutspurten. Ett kort men ack så hjärtligt hej på stationen fredagkväll gjorde susen. Kontakt med högre makter fick nästa morgon att börja utan ovilja. En fridfull start i paradisets källare gav resultat. Kanske har kroppen blivit tyngre sen sist men själen är så mycket lättare att det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar