Regntunga skyar över den lilla byn. Grå himmel, fuktig luft och en vind som blåser omkring sanden. De flesta som varit på festival kan känna igen sig. Stjärnor som uteblir från scenen. Uppträdande som inte blir som man tänkt sig. Armbandet som sitter kvar lika länge som minnena.
Det började så bra. Solen sken på alla besökarna första dagen. Det gick hett till på stora scen. Kändisarna var fler än jag trott. De riktigt stora alltså. Allt var tillåtet och det var inga sura miner hos någon. Jag njöt av att vara tillbaka. På alla plan.
Andra dagen blev det allvarligare. Åskan dundrade in över havet och regnet öste ner. När regnjackan var genomblöt blev räddningen bussen till stan. Under kvällen ångrade jag mig lite men vem kan ana vädrets skiftningar så här års?
Skam den som ger sig för yttre omständigheter! Sista dagen bjöd på ny musik. Det goda humöret var tillbaka och det skojades friskt mellan varven. Mitt sällskap letade efter kändisar och snygga män i folkvimlet. Att de inte kom överens försökte jag ignorera.
Jag förundras och avundas de som får uppträda. Vill ha det de har. Men duggregnet börjar falla och kyler ner mig. Spelningarna får inte upp värmen. Långsamt och motvilligt ger jag mig. Det är så länge till nästa år. Så länge till nästa gång så här många stjärnor är samlade på ett ställe igen. Sommaren tar inte slut för att jag åker hem men det känns så.
Den enda ljuspunkten på den jämngrå himlen är möjligtvis förvissningen om att ett år kan gå fort. Till dess får jag nöja mig med webbvideor från Norge för en månad sedan. Högre kvalitet än festivalen förvisso men framförallt soligare.
Det började så bra. Solen sken på alla besökarna första dagen. Det gick hett till på stora scen. Kändisarna var fler än jag trott. De riktigt stora alltså. Allt var tillåtet och det var inga sura miner hos någon. Jag njöt av att vara tillbaka. På alla plan.
Andra dagen blev det allvarligare. Åskan dundrade in över havet och regnet öste ner. När regnjackan var genomblöt blev räddningen bussen till stan. Under kvällen ångrade jag mig lite men vem kan ana vädrets skiftningar så här års?
Skam den som ger sig för yttre omständigheter! Sista dagen bjöd på ny musik. Det goda humöret var tillbaka och det skojades friskt mellan varven. Mitt sällskap letade efter kändisar och snygga män i folkvimlet. Att de inte kom överens försökte jag ignorera.
Jag förundras och avundas de som får uppträda. Vill ha det de har. Men duggregnet börjar falla och kyler ner mig. Spelningarna får inte upp värmen. Långsamt och motvilligt ger jag mig. Det är så länge till nästa år. Så länge till nästa gång så här många stjärnor är samlade på ett ställe igen. Sommaren tar inte slut för att jag åker hem men det känns så.
Den enda ljuspunkten på den jämngrå himlen är möjligtvis förvissningen om att ett år kan gå fort. Till dess får jag nöja mig med webbvideor från Norge för en månad sedan. Högre kvalitet än festivalen förvisso men framförallt soligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar