Vad blir man då?

Har ni tänkt på hur ofta vi pratar om vad vi ska bli? Redan när man är liten får man frågan om vad man vill bli när man blir stor. Som om man inte är någon. Vi är också så ivriga på att veta vad folk ska ha saker till. Vad det de läser eller gör ska leda till. Helst verkar det som att det ska vara en examen som kan bli till ett konkret jobb.

På min förra folkhögskola fick jag ofta svara "nej, man blir inte präst när man gått på Bibellinjen". Det året var något av det bästa som hänt mig. Ändå skulle jag inte ha det till något och att jag inte ens blev någonting var svårt för många att förstå. I höst har jag än en gång bombarderats med frågan vad jag blir nu när jag går en skrivarlinje. De flesta gissar på journalist eller författare. Förvisso skriver vi reportage och ger ut en antologi i slutet av läsåret, men det är inte journalist eller författare som är målet med linjen i sig. Det var inte vad jag tänkte när jag kom hit i alla fall. Mer att det är ett år när man får prova på olika former av skrivande och har möjlighet att fundera på om det är något man vill satsa på.

Vad blir man då på skrivarlinjen? Klokare skulle jag vilja säga. Men också mer förvirrad. Jag har lärt känna mig själv i höst och det är mer värt än alla titlar man någonsin kan ha, samtidigt finns det plötsligt många fler vägar att välja på. Ändå tror jag det är viktigt att hålla fast vid att jag faktiskt är någon. Jag måste inte bli mer än det.