Vad blir man då?

Har ni tänkt på hur ofta vi pratar om vad vi ska bli? Redan när man är liten får man frågan om vad man vill bli när man blir stor. Som om man inte är någon. Vi är också så ivriga på att veta vad folk ska ha saker till. Vad det de läser eller gör ska leda till. Helst verkar det som att det ska vara en examen som kan bli till ett konkret jobb.

På min förra folkhögskola fick jag ofta svara "nej, man blir inte präst när man gått på Bibellinjen". Det året var något av det bästa som hänt mig. Ändå skulle jag inte ha det till något och att jag inte ens blev någonting var svårt för många att förstå. I höst har jag än en gång bombarderats med frågan vad jag blir nu när jag går en skrivarlinje. De flesta gissar på journalist eller författare. Förvisso skriver vi reportage och ger ut en antologi i slutet av läsåret, men det är inte journalist eller författare som är målet med linjen i sig. Det var inte vad jag tänkte när jag kom hit i alla fall. Mer att det är ett år när man får prova på olika former av skrivande och har möjlighet att fundera på om det är något man vill satsa på.

Vad blir man då på skrivarlinjen? Klokare skulle jag vilja säga. Men också mer förvirrad. Jag har lärt känna mig själv i höst och det är mer värt än alla titlar man någonsin kan ha, samtidigt finns det plötsligt många fler vägar att välja på. Ändå tror jag det är viktigt att hålla fast vid att jag faktiskt är någon. Jag måste inte bli mer än det.

Just nu

jag önskar du var här
torkade mina tårar
höll om mig i en evighet
tröstade med orden
det blir bättre snart
allt kommer ordna sig
jag önskar du var här

Vårkänslor

Åker till sjukhuset i stora staden
för att bli frisk i kroppen
Solen lyser upp dagen
Livet spirar och gräset är grönt
Framtidsoron är som bortblåst
den försvann lika fort som snön
Själen föds på nytt
ögonen öppnas

Jag älskar putsade fasader!

Jag är knäpp
men lycklig
Våren kom tidigt i år

Bekräftelse

När ingen märker mina nya byxor eller min nya hårfärg och jag reagerar på det, inser jag att mitt behov av bekräftelse är väldigt stort. För stort? Förvisso är byxorna lånade och eftersom ingen säger något kan jag kanske anta att de passar väl in bland de andra kläderna i min garderob. När man färgat utväxten och ingen säger något får det väl ändå räknas som att frisören lyckats göra slingorna naturliga. Ändå vill jag att någon ska se...

Bokdrömmar

Jag letar fortfarande. Efter min plats. På arbetsmarknaden. I världen. I tillvaron.

På rekommendation av min kompis syster läser jag en bok. För att vi är i samma ålder eller för att den är bra? Jag minns inte längre. Boken utspelar sig i en stad jag har bott. Lämnat med gott samvete men platserna i boken får mig att tänka. Inte för att jag vill flytta tillbaka men tanken finns nästan alltid där i bakhuvudet ändå. Det finns några drömmar kvar. Tänk om det är där jag ska vara? Tänk om jag en dag måste flytta dit igen.

Boken handlar om två kvinnor och nånstans i boken passerar de min egen ålder. Jag undrar: hade jag kunnat vara dem? Hur kan de lyckas få jobb på jobb och jag inte ens ett enda?

Fortsätter med en deckare. I en helt annan stad. Där har jag inte bott men det har funnits stunder då jag övervägt det. Varje gång med ett negativt resultat. Eller det beror väl på hur man ser det. Än har jag inte flyttat dit i alla fall.

Poliserna påverkar mig i den här boken. Får mig att tänka ännu en gång på vad det är jag ska bli. När jag blir stor. Jag vet att jag för många år sedan dödade min kriminaldröm. Eller det var väl snarare så att en viss film tog bort det sista lilla hoppet som fanns i mig om att jag skulle kunna bli en sådan där.

Jag sörjer det inte men det är svårt att bli av med gamla drömmar.