2 vs. 3

En enda siffra skiljer dem åt. De är lika som dag och natt men delar ändå så mycket.

Det första gavs mig för snart fem år sedan. Eller kanske var de snarare så att jag verkligen erhöll det för tapper insats och goda försök. Jag bär det med stolthet. Men det är med viss genans jag pratar om det. Jag vill inte bli dömd på grund av det, samtidigt som det är så pass ovanligt att det skulle kunna imponera på rätt person.

Den andra kom som ett brev på posten i våras. Förväntad och ganska ovälkommen. Det var inte med lite ångest jag var tvungen att ta till mig den. Göra den till min. Stoltheten lyser här med sin frånvaro och jag pratar helst inte alls om den. Det är med sänkt blick jag erkänner den, om jag inte väljer den barnsliga varianten. Men det känns mest som ett fegt alternativ.

Båda har benägenhet att få andra att tro saker om mig. Då är du ju... eller jaha, men borde inte du då... Jag värjer mig hjälplöst för omvärldens attacker. Att en nolla och en punkt kan göra så stor skillnad.