Rädsla

Det finns människor jag är rädd för. En hel del okända personer men också några i min närhet. Alltså personer jag kallar mina vänner och som jag tycker om, på något märkligt vis. De har många bra tankar och är duktiga på att uppmuntra andra, så vid första anblicken verkar de ganska harmlösa. MEN jag är rädd...

När jag träffar dem är det med en slags skräckblandad förtjusning jag ger mig in i diskussioner. Det finns en tvekan inom mig varje gång jag ska lägga fram min åsikt. Oro för att de ska döma ut mig som dum, inkompetent, totalt värdelös eller någon annat jag fått för mig att de tror om mig. En ständig rädsla för att säga fel saker, för att bli golvad av en otrolig retorik och för att inte duga.

De är definitivt sådana människor jag misstänker för att prata om mig när jag gått. Men frågan är om jag är paranoid eller om min rädsla är befogad? Det kan vara så att det bara är den allmänmänskliga rädslan för att ”bli avslöjad” som spökar i mig.

Ska jag vara rädd för dem eller låter jag mig bara skrämmas?

Jag vill bara vara vanlig

Jag vill bara vara vanlig. Ha ett vanligt jobb med vanlig lön och semester, så jag kan betala min vanliga hyra och planera vanliga resor med mina vanliga vänner

Jag vill bara vara vanlig. Plugga en vanlig kurs, så jag kan leva alldeles vanligt på pengar från vanliga CSN

Jag vill bara vara vanlig. Ha vanliga yrkesdrömmar, så jag slipper vara rädd för vad vanliga människor ska tycka om min ovanliga utbildning

Jag vill bara vara vanlig. Ha vanliga intressen, så jag inte behöver försvara mina ovanliga passioner

Jag vill bara vara vanlig. Heja på ett vanligt lag i en vanlig sport, så ingen vanlig person behöver höja på sina vanliga ögonbryn fler gånger

Jag vill bara vara vanlig. Tycka om vanliga filmer, som jag kan se med vanliga människor i vanliga situationer

Jag vill bara vara vanlig. Inte som alla vanliga andra men ändå. En som är sitt vanliga jag utan att sticka ut alltför vanligt mycket och som vanligt passar in