En vän

En av min mammas väninnor fick åka till psykakuten häromveckan. Efteråt lär hon ha sagt ”Jag ska aldrig mer låta bli att berätta för mina vänner hur jag mår”. Antingen kan man undra vad det är för vänner hon har, som inte märker att hon mår dåligt, eller så är hon otroligt bra på att spela teater.

Pratade med en kompis om vänskap i dag; om och hur man hör av sig, vilka stora händelser i livet man väljer att berätta – och för vem, om att växa och utmana varandra. Vad vill vi med våra vänner? Är de bara en sorts accessoar, som vi behöver för att känna oss behövda och ha en tillhörighet någonstans? Eller spelar de en större roll i våra liv? Låter vi dem göra det?

Vet dina vänner hur du mår? Jag menar inte att man måste vända ut och in på sig och vara genomskinlig, men man kan lätta lite på masken för någon. Vem kräver att vi ska vara så perfekta inför varandra?

När jag var yngre trodde jag att jag var den enda med en komplicerad relation till mina föräldrar och en hyfsat dysfunktionell familj för övrigt. För några år sedan umgicks jag med några tjejer mer eller mindre dygnet runt, vi lärde känna varandra och efter ett tag vågade vi också dela med oss av vårt förflutna. Det var då jag upptäckte att ingen av de andra hade den där perfekta familjen som jag gick omkring och trodde att ”alla andra” hade.

Varför visar vi hellre upp en perfekt yta än en liten bit av vårt riktiga jag?