Drömmar

Jag sträcker fram min dröm, oviss om du kommer kasta bort eller ta emot den. Om du kastar bort den är risken stor att någon också trampar på den. Är jag redo för det här? Är jag villig att ta risken? Eller chansen?

Alltför många drömmar har krossats mitt framför ögonen på mig, utan att jag ens hunnit protestera. Ibland har jag försökt samla ihop bitarna men annars har jag bara vänt mig om, gått min väg och placerat drömmen i glömskans land.

Jag sträcker fram min slutna hand. Ovillig att släppa taget. Inte ännu. Orolig för vad som kommer att hända om jag öppnar handen. Sen finns det ingen återvändo.

Våra drömmar är så sköra. Spröda och lätta att krossa, som en småkaksdröm. Så obeskyllt enkelt att förstöra dem.

Det knastrar när du går din väg. Oberörd och nästan med triumf i blicken. Jag böjer huvudet och sakta trillar tårarna ner på marken, där de blandas med mina krossade drömmar. Ännu en gång är jag tillintetgjord.

Beslut

En resa norröver ger mig möjlighet att konkretisera mina funderingar om framtiden. Vad vill jag göra och var vill jag vara? Följdfrågorna blir oundvikligen: vad håller mig kvar och vad driver mig vidare?

Som så många gånger förr står jag inför beslut som bottnar i vad som är viktigast för mig och vad jag är beredd att offra. Finns det en rätt väg för mig eller handlar det bara om min personliga vilja? Elizabeth George skriver "Det finns inga felaktiga beslut. Bara de beslut som vi fattar och det som vi lär oss av det". Kanske handlar det om, om jag är redo att förlora något för att kunna vinna något annat. Självklart hade jag önskat få, både behålla kakan och äta upp den. Men som vi alla vet, går det inte. Paradoxernas paradox...

Det är med en lättnadens suck jag lämnar tankens vägskäl för den här gången. Detta är varken tiden eller platsen för mig att fatta några beslut. Dessutom ligger inte alla beslut hos mig. Skönt slippa bestämma allt. Men framförallt skönt slippa bestämma sig nu.

En vän

En av min mammas väninnor fick åka till psykakuten häromveckan. Efteråt lär hon ha sagt ”Jag ska aldrig mer låta bli att berätta för mina vänner hur jag mår”. Antingen kan man undra vad det är för vänner hon har, som inte märker att hon mår dåligt, eller så är hon otroligt bra på att spela teater.

Pratade med en kompis om vänskap i dag; om och hur man hör av sig, vilka stora händelser i livet man väljer att berätta – och för vem, om att växa och utmana varandra. Vad vill vi med våra vänner? Är de bara en sorts accessoar, som vi behöver för att känna oss behövda och ha en tillhörighet någonstans? Eller spelar de en större roll i våra liv? Låter vi dem göra det?

Vet dina vänner hur du mår? Jag menar inte att man måste vända ut och in på sig och vara genomskinlig, men man kan lätta lite på masken för någon. Vem kräver att vi ska vara så perfekta inför varandra?

När jag var yngre trodde jag att jag var den enda med en komplicerad relation till mina föräldrar och en hyfsat dysfunktionell familj för övrigt. För några år sedan umgicks jag med några tjejer mer eller mindre dygnet runt, vi lärde känna varandra och efter ett tag vågade vi också dela med oss av vårt förflutna. Det var då jag upptäckte att ingen av de andra hade den där perfekta familjen som jag gick omkring och trodde att ”alla andra” hade.

Varför visar vi hellre upp en perfekt yta än en liten bit av vårt riktiga jag?