En förvirrad ung kvinna

Jag är en förvirrad ung kvinna, som kämpar med att duga som jag är.

Tillsammans med andra intalar jag mig att jag är bra, söt, social, enkel att umgås med, tillräckligt sjysst för att de ska vilja hänga med mig etc. Av den enkla anledningen att klara av relationssituationen. Hålla huvudet ovanför ytan, andas och överleva konfrontationen med andra människor. Jag brukar säga att jag inte förstått mig på livets spelregler, ändå verkar jag kunna spela spelet. För vem ser den förvirrade unga kvinnan?

På kvällen när jag ligger ensam i sängen och summerar dagen, fylls jag alltför ofta av missmod och tvivel. Jag är bra som jag är - eller är jag? Det jag intalat mig själv under dagen kanske är inbillning och rentutav lögn. Jag känner mig schizofren och undrar hur jag ska hantera det paradoxala livet som skänkts mig. Kan jag göra det på egen hand eller måste jag be någon om hjälp, och därmed också (våga) visa vem jag verkligen är?

Hur ska jag kunna veta? Jag är bara en förvirrad ung kvinna.

Avslutningsdags

Jag tycker det är underbart med spirande vårgrönska och det är, om möjligt, ännu ljuvligare när våren övergår i sommar. Men det finns inte mycket annat som framkallar sådan panikångest-ont i magen som Den blomstertid nu kommer. Inget gott som inte har något ont med sig. Semestrar, resor, vänner som "försvinner" i flera månader; lämnar staden öde och tom, lämnar mig ensam kvar.

Hela våren är en enda stor avslutning och jag avskyr det! På samma sätt som hösten innebär kickoff och nystart, är våren ett enda uppbrott och farväl. När avslutningarna anhopar sig i slutet av maj ökar intensiteten i umgänget. Man vill ses ännu en gång; för sista gången på terminen, för alltid? Varje extra stund med vännerna är guld värd men ökar bara på tyngden av förlusten som snart skall komma. Vetskapen finns där någonstans, om att det inte kommer vara likadant till hösten. Då måste vi börja om på nytt, av någon märklig anledning.

Jag vet att när den väl kommer - sommaren - kommer jag omfamna den och ta den till mig som den käraste ägodel. Ta det onda med det goda. Men just nu är det mest vemod och i förväg sörjda avsked

Till mina trogna läsare vill jag säga förlåt för att jag inte skrivit på länge. Förhoppningsvis blir det annorlunda framöver!
Allt gott, Lussan