Högskoleprovsångest

Så skönt att få vara på den här sidan. Enkla sidan? Förvisso med ett ansvar som kan få vem som helst att tvivla på sin kapacitet, men utan tidspress och prestation. Inga ifyllda svarsblanketter, inget gult kontrollpapper. Ändå oroar jag mig. Tänk om de är jag om ett år. Orkar jag? Kan jag - ännu en gång - uppamma den kraft och motivation som krävs för ett ypperligt resultat? Just nu finns inte ens viljan. Förhoppningsvis behöver jag inte göra om min bedrift. Den är för evigt säkerställd. Åtminstone för stunden.

Sista dagen i mitt liv

Om i dag var sista dagen i ditt liv. Vad skulle du göra då?

Jag skulle säga att jag älskar dig. Du min finaste av vänner.

Skulle jag våga säga till dig att du är en fin man? Någon jag har vilat mitt hjärta på ett tag.

Och du. Du som lärde mig att älska. Dig skulle jag omfamna med all kärlek världen någonsin gav. Säga jag älskar dig så klart. Säkert flera gånger.

Jag skulle bada i havet. Gå i sandaler. Titta på handboll. Äta något gott och njuta av solskenet. Krama mina vänner. Kanske ringa och säga förlåt.

Varför gör jag inte det här varje dag?

Sagan om livet, första delen

Det här är min första responstext. Vi ger respons i helklass varje vecka. Förra måndagen var det min tur. Läskigt...

Det sitter en kung på en tron. Hans skägg har grånat för länge sedan. Många är åren han funnits till. Han ser ut över sitt rike. I hans ögon lyser kärleken när han ser på sitt folk.

I en avlägsen by, vid foten av ett berg, sjunger en kvinna sorgesånger över sin döde make. Vemod blandat med något slags hopp. Hon smeker med handen över magen. Hjärtat bultar. Liv som dör och liv som blir till.

Hästarna frustar i kungens stall. Det doftar halm och sprucket läder därinne. En liten pojke har smugit sig in. Han klappar stoet på mulen och viskar hemligheter i hennes öra. Människans bästa vän är inte den du tror.

Solens sista strålar sträcker sig ut över världen. Kungen skuggar ansiktet med handen. Han ser upp mot himlen. Fåglarna dansar med molnen som rekvisita. Deras sånger blandas med kungens mörka stämma. Om man lyssnar noga kan man höra en hel orkester.

Mamman till pojken i stallet skyndar fram över torget. Hon bär en korg fylld med äpplen. Det nybakta brödet håller hon ömt under armen. Hennes tankar är långt borta. Förbi sjöar och skog, i ett annat land. Där bor hennes folk. Årstider har passerat sedan hon lämnade dem. Lever de än? Hoppet är en trogen vän.

Ett dammoln flyger längs vägen. Bilen som kör alldeles för fort lämnar spår utan avtryck. Den lantliga idyllen håller andan. Kura skymning känns plötsligt så fel.

En festmåltid dukas upp. Kungens spelmän bjuder till dans. Maten är utsökt och vinet berusande. Skratten klingar mellan slottsväggarna. Barnen leker och stojar. Ljusen har tänts och mörkret faller sakta.

Getternas klockor klingar glatt. De små djuren har all tid i världen. Mjölkning och vila är just nu deras längtan. Vallflickan föser med varsam hand sina vänner mot målet. Alla ska följa med. Ingen blir ensam lämnad kvar.

Den stjärnklara natten förebådar något nytt. Något som kommer. Eller något som varit? Astronomen ser genom sitt teleskop ut i rymden. Hans panna är veckad. Kan inte förstå vad han ser. Gammal är äldst men hur? Och när då?

De visa har samlats på slottet. Några säger att det är dags. Andra tvekar och undrar om man inte kan vänta lite till. Det kan inte vara så här det är tänkt. Ingen vågar möta kungens blick. Han ser bekymrad ut. Men han vet. Nu är tiden. Platsen är redan bestämd.

För sen vägran

Utmanande är ett ord jag använt ofta för att beskriva min upplevelse av skolan hittills. Lektionerna har flyttat fram mina gränser. Långt mer än jag kunnat hoppas och tro. Livet efter skoltid har präglats av sociala utmaningar. Kanske har gränsöverskridandet inte varit lika markant där, men att umgås med nya människor är inte alltid så enkelt.

Fram till i går har det varit enbart positiva utmaningar på lektionstid. Jag har växt genom mina handlingar och bara det att våga har varit en vinst i sig. Därför blev kanske fallet så hårt. Det var så oväntat. Jag hade slutat lyssna på mig själv eftersom det gått så bra varje gång jag tagit steg ut i tomma intet på sistone. Det var så ovant att tro att mina inre protester var sanna. Men det var de och jag borde sagt ifrån. Tyvärr insåg jag det för sent.

I dag hade vi uppläsning/mickprovning och hela jag stretade emot. Den vanliga nervositeten blandades med tankarna från gårdagen. Skulle jag våga mig upp i sadeln igen? Just det här var inget jag skulle vägrat annars. Varit rädd givetvis, men ändå gjort utan större tvekan. Men med eftertankens beska smak i munnen satt jag bara där och stirrade rakt fram.

Ska mitt förflutna verkligen få diktera min framtid? Ett tillfälligt bakslag innebär inte total regression. Så jag är glad att jag tog mod till mig och gick upp på scen ändå. Det var inte det här kriget jag skulle utkämpa med gårdagens vapen. Men jag har fått mig en tankeställare. Det är tillåtet att vägra utan att det betyder att man slutar växa. Kanske är det till och med så att jag växer genom att jag lär mig urskilja sanningar från lögner. Även när de kommer inifrån.